Gott nytt fucking år! Här är klockan kvart i två. Vi däckade, som vanligt, när vi kom hem, men vi har lyckats förskjuta vår eftermiddagslur till senare och senare, idag mellan nio och elva ungefär. Sen gick vi ut till Bier Garden, drack varsitt jätteglas öl var och skålade in nyåret. Sen var vi ute och rörde oss dels på ett megagatuparty och sen i den tokmegatrafikstockningen. Nu är vi hemma och ska SOVA!
lördag, december 31, 2011
Dag... ja, vad blir det? Tre? Fyra?
Vi sitter nu på ett fik och dricker typ milkshakes. Så jävla varmt! Vi har varit inne i en pagoda, ett slags tempel, det var väldigt fint, fullt av rökelse och massor av sköldpaddor utanför. Sen tänkte vi gå till ett historiemuseum, men de hade såklart lunchstängt när vi kom och skulle öppna först två timma senare. Vi passerade ett zoo på jakt efter ett ställe med 1) TOALETT, 2) nått att dricka och 3) gärna luftkonditionering. Men efter att inte ha gjort nått annat än gå förbi restauranger mm i två där så verkade det som att vi nu hamnat i ett restaurangfritt område. Nu, en halvtimme senare, har vi äntligen hittat nått.
Vi har ju haft problem med att komma åt vissa hemsidor, och det verkar vara hotellets internets fel, när jag gått ut på nätverket hos baren bredvid så har jag kunnat nå allt. Vi får sätta oss i lobbyn (de har tom en dörr mellan lobbyn och baren...) sen och planera de kommande dagarna. Det verkar som om flygbolaget vi tänkt åka med inte finns längre, så det får bli dyrare biljetter. Menmen, det är fortfarande inte superdyrt.
Nu funderar vi på att skita i museet och zoot och ta oss till baren som vi tog en öl/drink på igår förmiddag. Shoppa lite på vägen dit och sen bara ta det lugnt. Det är ju nyår ikväll också, så vi måste ju hitta på nått spännande där också...
Jaja, vi får se vad det blir! Nu har jag kylt ner mig så pass mycket att jag inte tycker att man är helt jävla dum i huvudet om man skulle beställa en varmrätt här.
Vi har ju haft problem med att komma åt vissa hemsidor, och det verkar vara hotellets internets fel, när jag gått ut på nätverket hos baren bredvid så har jag kunnat nå allt. Vi får sätta oss i lobbyn (de har tom en dörr mellan lobbyn och baren...) sen och planera de kommande dagarna. Det verkar som om flygbolaget vi tänkt åka med inte finns längre, så det får bli dyrare biljetter. Menmen, det är fortfarande inte superdyrt.
Nu funderar vi på att skita i museet och zoot och ta oss till baren som vi tog en öl/drink på igår förmiddag. Shoppa lite på vägen dit och sen bara ta det lugnt. Det är ju nyår ikväll också, så vi måste ju hitta på nått spännande där också...
Jaja, vi får se vad det blir! Nu har jag kylt ner mig så pass mycket att jag inte tycker att man är helt jävla dum i huvudet om man skulle beställa en varmrätt här.
Internetproblem
Internet bråkar. Vi har internet på hotellet, men alla sidor funkar inte alltid. Just nu funkar inte facebook, blogspot (får se om jag får upp det här med bloggappen), jetstar eller lonely planet. Fett irriterande.
fredag, december 30, 2011
Grnh
Vad fint. Jag har fortfarande huvudvärk och lätt illamående efter två ipren och en alvedon och Jörgen har skavsår så han knappt kan gå. Vi ligger i sängen och är bittra och irriterade för att allt inte är perfekt. Jag är hungrig, klockan är ändå kvart över åtta, men just nu verkar vi vara fast här. Aja, får se om vi orkar ut om nån timme. Nu har halva dagen försvunnit igen, precis som igår. Dessutom kan vi inte komma in på hemsidan där de billiga inrikesflygen är, av nån jävla anledning. Alternativen är dubbelt så dyra. Förhoppningsvis är det bara så ikväll (facebook har fungerat förut, men inte nu, t ex), men det är frustrerande i alla fall. De ska ha ett kontor nånstans här i HCMC, men det vore ju najs om man bara kunde boka på hemsidan med en gång...
Nu regnar det btw. Typiskt.
Nu regnar det btw. Typiskt.
Solsting
Trotts hatt, solskyddskräm, mycket skugga och massor av vatten lyckades jag få solsting. Har sovit i kanske en och en halv, två timmar nu och har fortfarande huvudvärk, är dödstrött och lätt illamående. Har tagit en andra huvudvärkstablett nu och hoppas det ska gå över.
Men jag hat köpt lite småkrafs, sett levande fiskar mm på matmarknad, blivit lurade när vi köpt vatten (vi var dumma nog och betalade hela 150 000 dong för två flaskor, ca 50 spänn! Annars verkat de kosta typ en tiondel...) och så har vi varit på War Remenands Museum.
Det handlar om Vietnamkriget. Det började lite upplyftande på bottenvåningen med att berätta om alla ländet som stödde Vietnam. Fanns bla en affisch från Sverige där. Massa bilder på massa demonstrationer med miljoner människor. På andra våningen hade de ett rum tillägnat agent orange, fullt med bilder på missbildade barn och människor. Riktigt äckligt. De hade tom tre foster (varav två var siamesiska tvillingar) i två vattentankar med grova missbildningar.
Ett annat rum handlade om krigsförbrytelser, men jag var inte inne i det eftersom jag hade börjat må dåligt. Vi gick en snabb vända på övervåningen där de bl a hade fotoreportage mm. Man mådde ju inte så topp rent mentalt efter att ha sett allt det där... men men, som många citat sa där, hoppas framtiden lär sig av oss.
Nu ska jag se om mitt huvud lugnat ner sig så pass mycket att vi orkar gå och leta reda på middag.
Men jag hat köpt lite småkrafs, sett levande fiskar mm på matmarknad, blivit lurade när vi köpt vatten (vi var dumma nog och betalade hela 150 000 dong för två flaskor, ca 50 spänn! Annars verkat de kosta typ en tiondel...) och så har vi varit på War Remenands Museum.
Det handlar om Vietnamkriget. Det började lite upplyftande på bottenvåningen med att berätta om alla ländet som stödde Vietnam. Fanns bla en affisch från Sverige där. Massa bilder på massa demonstrationer med miljoner människor. På andra våningen hade de ett rum tillägnat agent orange, fullt med bilder på missbildade barn och människor. Riktigt äckligt. De hade tom tre foster (varav två var siamesiska tvillingar) i två vattentankar med grova missbildningar.
Ett annat rum handlade om krigsförbrytelser, men jag var inte inne i det eftersom jag hade börjat må dåligt. Vi gick en snabb vända på övervåningen där de bl a hade fotoreportage mm. Man mådde ju inte så topp rent mentalt efter att ha sett allt det där... men men, som många citat sa där, hoppas framtiden lär sig av oss.
Nu ska jag se om mitt huvud lugnat ner sig så pass mycket att vi orkar gå och leta reda på middag.
På äventyr
Sitter och tar en drink och en öl ca halv elva på morgonen. Jag har köpt en hatt mot solen, älskar att de börjar pruta åt oss dumma turister :-P hade nog kunnat få ner priset mer, men aja... nu betalade jag 200 000 dong för den, dvs ca 67 spänn.
Jag verkar hantera värmen halvbra. Svettas mer än Jörgen, för en gångs skull, samt känner mig allmänt matt. Men nu har jag hatten, har smörjt in mig ordentligt och dricker mycket vatten.
Nu ska vi nog snart fortsätta att utforska.
Jag verkar hantera värmen halvbra. Svettas mer än Jörgen, för en gångs skull, samt känner mig allmänt matt. Men nu har jag hatten, har smörjt in mig ordentligt och dricker mycket vatten.
Nu ska vi nog snart fortsätta att utforska.
torsdag, december 29, 2011
Resten av första dagen
Okej, vi slocknade typ så fort vi kommit in på hotellrummet (som btw är skitstort!) och sov i ca fyra timmar. Vi som bestämt att vi skulle försöka hålla oss vakna ända till kvällen! Aja... sen gick vi ut och började promenera och spana in omgivningen en andra gång. Gick förbi två shoppingcentrum, ska nog spana in dem lite bättre sen.
Sen käkare vi på ett ställe som verkade vara lite mer vietnamesiskt än västerländskt.Vi fick vi två menyer, en vanlig på vietnamesiska och engelska samt en turistmeny med bilder, "Just point on the dish you want!" Vi bestämde oss för att köra hard core och beställde in varsin förrätt och huvudrätt, samt ris, från den inte-så-turistiga menyn. Visade sen att det hade nästan räckt med en förrätt och en huvudrätt åt oss båda.
Jag hade beställt nån form av beef rolled in "lot" leaves, jag fick en tallrik med dels typ sju biffbitar inrullade i nån form av löv, ca fyra cm långa. På tallriken fanns även nudlar, bitar av ananas, gurka och vad senare visade sig vara banan, sallad mm. Vid sidan av fick jag nån form av halvcirkelformade rispapper, samt en liten skål vatten. Servitören sa att jag skulle lägga lite av maten i pappret, rulla ihop det, doppa i den lilla skålen fisksoppa och äta. Det var skitsvårt eftersom pappret gick sönder när jag böjde det för mycket, trotts att jag försökte mjuka upp det med vattnet.
Jag blev såklart jättestressad av att det verkade som om personalen, som alltid var i närheten, hade roligt åt våra problem. Vet inte om det var så, men det kändes så. Vi skrattade och undrade vilka fel vi gjorde och försökte översätta det till svensk matkultur. Typ "undra om jag doppar kroppkakan i remoladsåsen nu" eller "när jag blandar de här, är det som att äta köttbullar och bea?" När jag försökte få de jävla rullarna att fungera och skrattade åt hur dumt det verkade så tänkte vi på kräftor och hur dumt DET är.
Vi fick i oss det mesta av maten. Tror vi betalade ca 610 000 dong för allt, inklusive två öl var, vilket alltså är strax över 200 spänn. Kan leva med de här priserna. Hehe:P Sen vandrade vi tillbaka mot hotellet och tog en drink på restaurangen bredvid, där vi hade startat på morgonen. Där är det betydligt dyrare, men fortfarande billigt för oss.
Sen gick vi hem och sov.
Sen käkare vi på ett ställe som verkade vara lite mer vietnamesiskt än västerländskt.Vi fick vi två menyer, en vanlig på vietnamesiska och engelska samt en turistmeny med bilder, "Just point on the dish you want!" Vi bestämde oss för att köra hard core och beställde in varsin förrätt och huvudrätt, samt ris, från den inte-så-turistiga menyn. Visade sen att det hade nästan räckt med en förrätt och en huvudrätt åt oss båda.
Jag hade beställt nån form av beef rolled in "lot" leaves, jag fick en tallrik med dels typ sju biffbitar inrullade i nån form av löv, ca fyra cm långa. På tallriken fanns även nudlar, bitar av ananas, gurka och vad senare visade sig vara banan, sallad mm. Vid sidan av fick jag nån form av halvcirkelformade rispapper, samt en liten skål vatten. Servitören sa att jag skulle lägga lite av maten i pappret, rulla ihop det, doppa i den lilla skålen fisksoppa och äta. Det var skitsvårt eftersom pappret gick sönder när jag böjde det för mycket, trotts att jag försökte mjuka upp det med vattnet.
Jag blev såklart jättestressad av att det verkade som om personalen, som alltid var i närheten, hade roligt åt våra problem. Vet inte om det var så, men det kändes så. Vi skrattade och undrade vilka fel vi gjorde och försökte översätta det till svensk matkultur. Typ "undra om jag doppar kroppkakan i remoladsåsen nu" eller "när jag blandar de här, är det som att äta köttbullar och bea?" När jag försökte få de jävla rullarna att fungera och skrattade åt hur dumt det verkade så tänkte vi på kräftor och hur dumt DET är.
Vi fick i oss det mesta av maten. Tror vi betalade ca 610 000 dong för allt, inklusive två öl var, vilket alltså är strax över 200 spänn. Kan leva med de här priserna. Hehe:P Sen vandrade vi tillbaka mot hotellet och tog en drink på restaurangen bredvid, där vi hade startat på morgonen. Där är det betydligt dyrare, men fortfarande billigt för oss.
Sen gick vi hem och sov.
Framme
Vi har kommit till hotellet, lämnat in bagaget i väntan på att vi får checka in och gått en liten sväng. Nu sitter vi och smälter de första intrycken och dricker Saigon Special samt bubbelvatten. Stället ligger vägg-i-vägg med hotellet vi ska bo på i tre nätter så vi tänkte sitta här tills vi kan checka in om ca 2,5 h.
Trafiken kan ge vilken svensk som helst hjärtattack, men vi har ändå lyckats rätt bra när vi korsat gatorna. Det är inte supermycket bilar, men ca en miljon vespor. Bilarna tutar lite nu och då för att göra omgivningen uppmärksamma på dem. Dock är hastigheterna inte så jättehöga.
Som ni ser på bilden spanar Jörgen in lonely planet-boken och legat promenadstråk och shoppinhställen. Det blir nog bra det här. Men just nu är det väldigt lagom att bara sitta här. För rätt exakt ett dygn sen gick vi upp och påbörjade resan. Känns som om det var å ena sidan bara nån timme sen, å andra sidan typ flera dagar sen...
Över och ut!
PS. Yes, hittade gratis wifi på restaurangen!
Som ni ser på bilden spanar Jörgen in lonely planet-boken och legat promenadstråk och shoppinhställen. Det blir nog bra det här. Men just nu är det väldigt lagom att bara sitta här. För rätt exakt ett dygn sen gick vi upp och påbörjade resan. Känns som om det var å ena sidan bara nån timme sen, å andra sidan typ flera dagar sen...
Över och ut!
PS. Yes, hittade gratis wifi på restaurangen!
Mot Vietnam!
Sitter fortfarande på flygplanet, verkar som att vi blir ungefär en halvtimme sena, men det är ju på det stora hela inte så mycket. Klockan kommer vara sju när vi landar, så eftersom vi lyfte från arlanda vid sju igår så har vi varit på resa i ett dygn. Nästan i alla fall, klockan är väl ungefär ett på natten i Sverige när vi landar.
Vilket såklart innebär strul för dygnsrytmen. Har inte kunnat sova så mycket men har försökt vila i alla fall. Det har underlättats av att tv-skärmarna hos oss inte riktigt har funkat helt. Vi har inte kunnat välja film, spela spel eller tända lamporna. Så då kan man lika gärna sova.
Nu har vi precis käkat frukost. Jag har fått specialkost, glutenfritt (heja!), men ja, det är ju flygplansmat... annars har de delat ut dricka och öl och vin och bubbel och mackor (inte glutenfria) mm, och vi fick erbjudande att byta säten när skärmen inte fungerade som den skulle.
Nu sitter jag och tittar på gryningen på den.
Vi kan växla mellan några kanaler, bl a en kamera som filmar på utsidan av planet rakt fram, och en som filmar rakt ner på marken. Fett coolt!!! Snart åker vi över en storstad... och om en timme tar vi mark igen, efter nästan tolv timmar i luften!
Ha det gött!
Vilket såklart innebär strul för dygnsrytmen. Har inte kunnat sova så mycket men har försökt vila i alla fall. Det har underlättats av att tv-skärmarna hos oss inte riktigt har funkat helt. Vi har inte kunnat välja film, spela spel eller tända lamporna. Så då kan man lika gärna sova.
Nu har vi precis käkat frukost. Jag har fått specialkost, glutenfritt (heja!), men ja, det är ju flygplansmat... annars har de delat ut dricka och öl och vin och bubbel och mackor (inte glutenfria) mm, och vi fick erbjudande att byta säten när skärmen inte fungerade som den skulle.
Nu sitter jag och tittar på gryningen på den.
Vi kan växla mellan några kanaler, bl a en kamera som filmar på utsidan av planet rakt fram, och en som filmar rakt ner på marken. Fett coolt!!! Snart åker vi över en storstad... och om en timme tar vi mark igen, efter nästan tolv timmar i luften!
Ha det gött!
onsdag, december 28, 2011
På g.
Nu sitter vi i en bil på g till Vietnam. Jörgens pappa är snäll nog och kör oss. Kändes lite skumt att gå ut genom ytterdörren utan tjocka kappan, men ändå lite bra. Hehe.
Jag är helt groggy efter ca tre (!!!) timmars sömn. Men är ändå rätt säker på att allt är med. Vi har fyllt en liten ryggsäck som handbagage samt Jörgens vandringsryggsäck som vi fyllt till hälften. Känns som om vi har för lite med oss, men å andra sidan behövs inte så mycket. Kläderna vi har på oss, ett ombyte, badkläder osv.
Iiik, det här blir spännande. :-D syns på andra sidan jorden!
Jag är helt groggy efter ca tre (!!!) timmars sömn. Men är ändå rätt säker på att allt är med. Vi har fyllt en liten ryggsäck som handbagage samt Jörgens vandringsryggsäck som vi fyllt till hälften. Känns som om vi har för lite med oss, men å andra sidan behövs inte så mycket. Kläderna vi har på oss, ett ombyte, badkläder osv.
Iiik, det här blir spännande. :-D syns på andra sidan jorden!
söndag, december 18, 2011
Bussen
Jag läste precis en artikel om en drogpåverkad busschaufför som inte hann stoppas i tid. Bussen blev förstört, men ingen skadad. Men jag såg att det var en Täby-buss, närmare bestämt 617 Hägernäs. Och minnena rusar...
Vi sitter i sminkrummet i Flygvillan. Eller loge heter det väl. Flygvillan var tillhåll för Ung Teater, Täbys ungdomsteater. TSS, Täby spelsällskap (eller Täby spel och sällskap som jag har för mig var originalnamnet), var där på onsdagar under en period. Det öppnade 18 och stängde 22. Det gick en buss från Täby Centrum kl 18.00, och det var många som tog den dit. TSS-bussen kallades den för. Då gick den hela vägen från Skarpäng, så jag brukade hoppa på den innan den kom till täbban. Karro brukade sitta på bussen då redan. Närmast fönstret bakom chauffören. Jag satte mig bredvid. I täbban gick fler på. Det var så härligt att känna den där gemenskapen. Det kändes så bra.
Jag, Malin, Ellen och Karro brukade stänga in oss i sminkrummet typ med en gång. Sen satt vi där och snackade, snackade, snackade. Det var skönt. Det var härligt med de regelbundna träffarna. Vi var ju såklart lite bättre än de flesta andra. Inte för att de var dåliga eller nått, men vi var ju så bra.
En sak vi diskuterade var vad vi skulle kalla en framtida eventuell självbiografi. Och vi kom på två rätt bra namn, som jag inte riktigt kan släppa. Jag känner fortfarande att om jag skulle lyckas göra något storslaget, och nån skulle vilja skriva en bok om/med mig så skulle jag vilja att den kallades för nått av dessa namn.
Det ena var "Alternativet". Vi kände att vi gick en alternativ väg mot många andra unga. En som egentligen
funkade bättre. Vi hade bra självförtroende och såg oss själva som starka och att vi kunde göra storslagna grejer. Ingen skit på oss!
Det andra var "Buss 617 mot Hägernäs", eftersom det var där det hela började. Inte helt riktigt, det började på Hermelinen, på torsdagar, utan buss, och det var där det slutade också. Men storhetstiden var ändå på Flygvillan.
Nu är TSS, om det finns kvar, på föreningsgårdarna vid Täby Centrum. Mats, som drog igång det och ledde det, är inte kvar. Flygvillan är riven och ersatt med nya, fräscha bostadshus. Inte bara det, ett helt nytt bostadsområde med affärer och restauranger mm. 617 går visserligen fortfarande mot Hägernäs, men istället för att gå Skarpäng - Täby Centrum - Hägernäs går den nu bara mellan täbban Hägernäs. Sträckan mellan Skarpäng och täbban heter 614 nu. (Ett nummer som förut gick till Danderyd och nu är ersatt med 604V, men men.)
Hela min ungdom i ett bussnummet.
Vi sitter i sminkrummet i Flygvillan. Eller loge heter det väl. Flygvillan var tillhåll för Ung Teater, Täbys ungdomsteater. TSS, Täby spelsällskap (eller Täby spel och sällskap som jag har för mig var originalnamnet), var där på onsdagar under en period. Det öppnade 18 och stängde 22. Det gick en buss från Täby Centrum kl 18.00, och det var många som tog den dit. TSS-bussen kallades den för. Då gick den hela vägen från Skarpäng, så jag brukade hoppa på den innan den kom till täbban. Karro brukade sitta på bussen då redan. Närmast fönstret bakom chauffören. Jag satte mig bredvid. I täbban gick fler på. Det var så härligt att känna den där gemenskapen. Det kändes så bra.
Jag, Malin, Ellen och Karro brukade stänga in oss i sminkrummet typ med en gång. Sen satt vi där och snackade, snackade, snackade. Det var skönt. Det var härligt med de regelbundna träffarna. Vi var ju såklart lite bättre än de flesta andra. Inte för att de var dåliga eller nått, men vi var ju så bra.
En sak vi diskuterade var vad vi skulle kalla en framtida eventuell självbiografi. Och vi kom på två rätt bra namn, som jag inte riktigt kan släppa. Jag känner fortfarande att om jag skulle lyckas göra något storslaget, och nån skulle vilja skriva en bok om/med mig så skulle jag vilja att den kallades för nått av dessa namn.
Det ena var "Alternativet". Vi kände att vi gick en alternativ väg mot många andra unga. En som egentligen
funkade bättre. Vi hade bra självförtroende och såg oss själva som starka och att vi kunde göra storslagna grejer. Ingen skit på oss!
Det andra var "Buss 617 mot Hägernäs", eftersom det var där det hela började. Inte helt riktigt, det började på Hermelinen, på torsdagar, utan buss, och det var där det slutade också. Men storhetstiden var ändå på Flygvillan.
Nu är TSS, om det finns kvar, på föreningsgårdarna vid Täby Centrum. Mats, som drog igång det och ledde det, är inte kvar. Flygvillan är riven och ersatt med nya, fräscha bostadshus. Inte bara det, ett helt nytt bostadsområde med affärer och restauranger mm. 617 går visserligen fortfarande mot Hägernäs, men istället för att gå Skarpäng - Täby Centrum - Hägernäs går den nu bara mellan täbban Hägernäs. Sträckan mellan Skarpäng och täbban heter 614 nu. (Ett nummer som förut gick till Danderyd och nu är ersatt med 604V, men men.)
Hela min ungdom i ett bussnummet.
tisdag, december 13, 2011
Att fastna för saker
Jag har förmåga att gräva ner mig i saker. Jag har, som många andra, dålig koll på kändisar och dylik, men när jag väl får upp intresset för nån så kan jag läsa på rätt mycket. Jag kan även fastna för spel eller olika sidor. I inläggen innan skrev jag om olika bloggar som jag mer eller mindre knarkar. Jag har nu också börjar knarka Familjeliv, vilket är jättetöntigt, men det är så kul att vara inne i "Känsliga rummet", som ett av deras forum heter, och läsa om folk problem och icke-problem.
Det roligaste är såklart när folk skriver om problem de har, allt från att deras partner är as till att de inte vet hur vida de ska göra abort eller inte, och hur de får hjälp och tips och råd och lyckas ta sig ur situationen på ett riktigt bra sätt! Sen finns det fullt av idioter där också, som man kan sitta och hatea på:P
Har även börjat spela Terraria. Det är ett 2D-spel där man gräver och bygger, typ. Du kan hugga ner träd, gräva efter jord, lera och metaller, bygga hus och skapa vapen, plantera blommor, samla falna stjärnor, blanda till olika brygder och elixir, osv osv. Både när jag somnade igår och när jag vaknade i morse såg jag jord och sten framför mig som jag försökte hacka mig förbi.
Det är därför jag sällan läser böcker numera. Jag kan inte låta bli. Det säger SCHLOURP och så är boken slut. Läste Hungerspelen för nån månad sen (de är jättejättebra!), jag läste ut alla tre böcker på ungefär fyra dagar.
Tyvärr är det svårt att applicera det här på skolarbetet. Vad hade jag inte kunnat ge för att jag skulle kasta mig över Företagsekonomi 100, eller nästan ännu hellre Hållfasthetslära, med samma entusiasm. De böckerna kan jag inte läsa alls! (Och då ska vi inte ens tala om matteböckerna på engelska.) Och det blir inte lättare av att min hjärna automatiskt hoppar över alla ord som jag inte känner igen. Jag märker inte ens det. Om jag ska försöka läsa ord jag inte kan sen innan är det snudd på att jag måste läsa dem högt.
Aja, åter till hemtentan...
Det roligaste är såklart när folk skriver om problem de har, allt från att deras partner är as till att de inte vet hur vida de ska göra abort eller inte, och hur de får hjälp och tips och råd och lyckas ta sig ur situationen på ett riktigt bra sätt! Sen finns det fullt av idioter där också, som man kan sitta och hatea på:P
Har även börjat spela Terraria. Det är ett 2D-spel där man gräver och bygger, typ. Du kan hugga ner träd, gräva efter jord, lera och metaller, bygga hus och skapa vapen, plantera blommor, samla falna stjärnor, blanda till olika brygder och elixir, osv osv. Både när jag somnade igår och när jag vaknade i morse såg jag jord och sten framför mig som jag försökte hacka mig förbi.
Det är därför jag sällan läser böcker numera. Jag kan inte låta bli. Det säger SCHLOURP och så är boken slut. Läste Hungerspelen för nån månad sen (de är jättejättebra!), jag läste ut alla tre böcker på ungefär fyra dagar.
Tyvärr är det svårt att applicera det här på skolarbetet. Vad hade jag inte kunnat ge för att jag skulle kasta mig över Företagsekonomi 100, eller nästan ännu hellre Hållfasthetslära, med samma entusiasm. De böckerna kan jag inte läsa alls! (Och då ska vi inte ens tala om matteböckerna på engelska.) Och det blir inte lättare av att min hjärna automatiskt hoppar över alla ord som jag inte känner igen. Jag märker inte ens det. Om jag ska försöka läsa ord jag inte kan sen innan är det snudd på att jag måste läsa dem högt.
Aja, åter till hemtentan...
tisdag, december 06, 2011
Bloggstalkers
Det är lite farligt att följa bloggar. Man inbillar sig att man känner de som skriver i bloggarna bättre än vad man egentligen gör. Eller ja, det är sällan de känner mig lika bra i alla fall. Skulle nog kunna säga att Ellen känner mig rätt bra i alla fall. Henne har jag ju ändå känt sen... ja, när? Jag gick i ettan i gymnasiet, det måste alltså ha varit hösten 2003.
Men sen har vi ju Mona, till exempel. Henne träffade jag första gången idag, men har läst hennes blogg i kanske två år och känner ändå att jag har rätt bra koll på Maken, samt hennes två döttrar, Tjugoåringen och Talibanen. Hon verkade ju ha lite koll på mig också, som att jag alltid har kjol och att jag slog ut framtänderna förra hösten, men det berodde mest på att mamma var och handlade saker av henne förra veckan (jag har försökt få mamma att läsa Mona hur länge som helst, men lyckades först för nån månad sen).
Lina Neidestam har jag ju ändå träffat en handfull gånger, men lite samma sak där. Jag tar ett djupt andetag, går tre steg fram och piper "hejdetärjagsomärSvedskimenjagheterLindaegentligenochjaggillardinaserierjättejättemycket!" och känner mig som värsta fåniga 14åringen med en crush på random kändis. Lina som jag till och med är polare med på facebook (ooooh, kändispoäng!), men det är mest att hon bjöd in folk för att kolla på bilder från när hon var i fjällen för något år sen.
Jag följer Agnes blogg också. Henne lärde jag också känna för länge sen, men bara som bekant. Nu känns det som om jag känner henne rätt bra efter att ha läst om hennes graviditeter och förlossningar, kan små anekdoter om hennes barn och en del roliga citat och historier från dem, har följt deras utveckling de senaste åren. Men igen, hon känner ju inte mig lika bra.
Jag tänker att jag gärna skulle vilja träffa och ta en fika med ovanstående, men sen kommer jag på det blir ju lite skumt (eller ja, förutom med Ellen som jag träffar nån gång per år). Diskutera livet och hur det går. När jag läst om deras dag skulle jag vilja berätta om min dag. Men som sagt, det är ju lite skevt.
Sista bloggen jag följer som uppdaterar nästan dagligen är Etikettsplaten. Men den är ju inte personlig på samma sätt. Men kan vara rätt underhållande och intressant i alla fall.
Känner mig lite skum som har sån stenkoll på folk som inte känner mig lika bra. Men ja, det finns väl inte så mycket att göra åt det. Annat än att kanske försöka lära känna dem bättre i alla fall. Haha, får se hur det går! :)
Men sen har vi ju Mona, till exempel. Henne träffade jag första gången idag, men har läst hennes blogg i kanske två år och känner ändå att jag har rätt bra koll på Maken, samt hennes två döttrar, Tjugoåringen och Talibanen. Hon verkade ju ha lite koll på mig också, som att jag alltid har kjol och att jag slog ut framtänderna förra hösten, men det berodde mest på att mamma var och handlade saker av henne förra veckan (jag har försökt få mamma att läsa Mona hur länge som helst, men lyckades först för nån månad sen).
Lina Neidestam har jag ju ändå träffat en handfull gånger, men lite samma sak där. Jag tar ett djupt andetag, går tre steg fram och piper "hejdetärjagsomärSvedskimenjagheterLindaegentligenochjaggillardinaserierjättejättemycket!" och känner mig som värsta fåniga 14åringen med en crush på random kändis. Lina som jag till och med är polare med på facebook (ooooh, kändispoäng!), men det är mest att hon bjöd in folk för att kolla på bilder från när hon var i fjällen för något år sen.
Jag följer Agnes blogg också. Henne lärde jag också känna för länge sen, men bara som bekant. Nu känns det som om jag känner henne rätt bra efter att ha läst om hennes graviditeter och förlossningar, kan små anekdoter om hennes barn och en del roliga citat och historier från dem, har följt deras utveckling de senaste åren. Men igen, hon känner ju inte mig lika bra.
Jag tänker att jag gärna skulle vilja träffa och ta en fika med ovanstående, men sen kommer jag på det blir ju lite skumt (eller ja, förutom med Ellen som jag träffar nån gång per år). Diskutera livet och hur det går. När jag läst om deras dag skulle jag vilja berätta om min dag. Men som sagt, det är ju lite skevt.
Sista bloggen jag följer som uppdaterar nästan dagligen är Etikettsplaten. Men den är ju inte personlig på samma sätt. Men kan vara rätt underhållande och intressant i alla fall.
Känner mig lite skum som har sån stenkoll på folk som inte känner mig lika bra. Men ja, det finns väl inte så mycket att göra åt det. Annat än att kanske försöka lära känna dem bättre i alla fall. Haha, får se hur det går! :)
måndag, november 14, 2011
Åldrandet
Jag har alltid tyckt att det varit så onödigt att ha ångest över sin ålder. Man blir ju inte yngre för det, och om tio år kommer man ändå tänka tillbaka på den här åldern som ljuv och fantastisk så då kan man lika gärna passa på att njuta av den.
Dock har jag märkt att jag växt ifrån mig själv lite. Jag insåg för ett halvår sen att jag fortfarande, i teorin, identifierar mig med folk i 17-20-årsåldern. Men när jag väl går förbi folk i den åldern tycker jag att de är töntiga (vi var mycket coolare!) och ja, nånstans där så insåg jag att jag ju inte är i den åldern längre. Och inte har varit på rätt många år.
Jag är i en lite jobbig mellanålder just nu. Där jag ska staka ut och bestämma mitt liv. Jag trodde ju att jag redan bestämt mig. Nu är jag osäker. Den biologiska klockan gör sig påmind också. Tickar väldigt högljut, som om den vill vara säker på att jag verkligen hör den. Jag hör den! Men jag vill ju inte riktigt ha barn än. Jag vill ju styra upp livet först. Med skola, jobb och allt sånt där.
Det är klart att man kan skaffa barn innan man är färdig med utbildningen, men det känns som om jag inte skulle komma igång med utbildningen igen efter att jag skaffat barn. Och så har jag inte riktigt festat färdigt än...
Jag börjar komma upp i den åldern då folk just börjar skaffa barn, och gifter sig. Än så länge är det inte så många av mina vänner, utan mer de jag känner via min pojkvän, som är några år äldre. Det är roligt och spännande och lite pressande såklart. Dock har det som tur är inte varit något aktivt pressande. "Är det inte dags för er snart?"
Jag är 24 år, fyller 25 i vår. Det känns bra på många sätt, men det känns också som om det kommit lite plötsligt. När jag träffade min pojkvän var han 24, skulle fylla 25. Även om det inte är så stor åldersskillnad så kändes den ändå. Jag minns när vi berättade hur vi firat våra nyår sen vi slutat fira med familjen. Jag hade varit första och andra nyåret var jag där, nått år där, och de två senaste hade jag firat med det där gänget. Han hade tre år där, fyra år där, nått år där osv.
Men nu är jag lika gammal som han var då. Och jag känner mig inte så gammal. Det känns bra. Jag är lika vuxen som han är. Faktiskt. Det vet jag ju, men ändå.
Äh, jag tror jag kommer sitta här om fem år och ha lite ångest över att jag ska fylla trettio i alla fall. Inte så mycket över att jag är gammal utan mest att det känns som om jag lurar folk. Att de ska tro att jag är seriös, duktig och uppstyrd eftersom jag är en viss ålder. Jag tycker ju inte att det stämmer. Men men. Det är väl en del av livet det med.
Dock har jag märkt att jag växt ifrån mig själv lite. Jag insåg för ett halvår sen att jag fortfarande, i teorin, identifierar mig med folk i 17-20-årsåldern. Men när jag väl går förbi folk i den åldern tycker jag att de är töntiga (vi var mycket coolare!) och ja, nånstans där så insåg jag att jag ju inte är i den åldern längre. Och inte har varit på rätt många år.
Jag är i en lite jobbig mellanålder just nu. Där jag ska staka ut och bestämma mitt liv. Jag trodde ju att jag redan bestämt mig. Nu är jag osäker. Den biologiska klockan gör sig påmind också. Tickar väldigt högljut, som om den vill vara säker på att jag verkligen hör den. Jag hör den! Men jag vill ju inte riktigt ha barn än. Jag vill ju styra upp livet först. Med skola, jobb och allt sånt där.
Det är klart att man kan skaffa barn innan man är färdig med utbildningen, men det känns som om jag inte skulle komma igång med utbildningen igen efter att jag skaffat barn. Och så har jag inte riktigt festat färdigt än...
Jag börjar komma upp i den åldern då folk just börjar skaffa barn, och gifter sig. Än så länge är det inte så många av mina vänner, utan mer de jag känner via min pojkvän, som är några år äldre. Det är roligt och spännande och lite pressande såklart. Dock har det som tur är inte varit något aktivt pressande. "Är det inte dags för er snart?"
Jag är 24 år, fyller 25 i vår. Det känns bra på många sätt, men det känns också som om det kommit lite plötsligt. När jag träffade min pojkvän var han 24, skulle fylla 25. Även om det inte är så stor åldersskillnad så kändes den ändå. Jag minns när vi berättade hur vi firat våra nyår sen vi slutat fira med familjen. Jag hade varit första och andra nyåret var jag där, nått år där, och de två senaste hade jag firat med det där gänget. Han hade tre år där, fyra år där, nått år där osv.
Men nu är jag lika gammal som han var då. Och jag känner mig inte så gammal. Det känns bra. Jag är lika vuxen som han är. Faktiskt. Det vet jag ju, men ändå.
Äh, jag tror jag kommer sitta här om fem år och ha lite ångest över att jag ska fylla trettio i alla fall. Inte så mycket över att jag är gammal utan mest att det känns som om jag lurar folk. Att de ska tro att jag är seriös, duktig och uppstyrd eftersom jag är en viss ålder. Jag tycker ju inte att det stämmer. Men men. Det är väl en del av livet det med.
torsdag, november 10, 2011
Socialt rovdjur
Många gånger känner jag mig lite som ett socialt vilddjur. Det är framförallt när jag tänker tillbaka på saker jag sagt eller gjort, och då speciellt när det är människor jag egentligen inte riktigt känner. Typ en kompis kompis som jag ändå springer på lite då och då.
Men även med nära vänner. Jag känner att jag överdrev, att jag drev ett skämt lite, lite för långt, att jag var alldeles för ärlig på ett lite för plumpt sätt, att jag är lite för öppen och så vidare. Och så går jag och gruvar mig och försöker tänka på det till nästa gång, att jag ska stanna ett snäpp tidigare.
Jag minns till exempel en Arvikafestival för några år sedan. En av mina kompisar gick runt i bikini och jeans efter att vi badat, och bikinin var knäppt i ryggen med ett spänna som var lockande enkelt att knäppa upp. Vilket jag gjorde flera gångar, vi hade jättekul åt det (bikinin flög aldrig av och visade något, men hon blev upptagen nån minut med att försöka knäppa den igen), men jag fick ändå för mig efter sista gången att jag gjort det en gång för mycket, att nu blev hon sur på mig.
Jag gick och hade ångest över det hela kvällen, fram tills jag tog upp det dagen efter. Och hon hade inte alls blivit sur på riktigt, den lilla skiftningen i hennes reaktion sista gången jag gjorde det var bara en fortsättning i skämtet. Puh!
Andra lägen har jag gått ett steg för långt. Ibland säger folk det, ibland inte. Jag brukar ofta prata lite för högt. Många gånger märker jag det, framförallt om man går från ett bullrigt rum in till ett tyst, då brukar jag sänka rösten. Men om jag är glad eller uppspelt så märker jag inte alltid att jag höjt rösten. Ibland påpekar folk det. Det svider alltid, samtidigt som jag uppskattar att de påpekar det. Då kan jag sänka rösten och jag vet att de påpekar om jag är störande, ungefär.
Men det tar energi. Att sitta och fundera på vad jag har gjort fel, när jag korsat gränsen, vad jag ska tänka på till nästa gång. Det känns som att det ändå kostar mer energi att försöka att inte irritera folk än att då och då ta att de är irriterade på mig.
Krävs lite mer fundering...
Men även med nära vänner. Jag känner att jag överdrev, att jag drev ett skämt lite, lite för långt, att jag var alldeles för ärlig på ett lite för plumpt sätt, att jag är lite för öppen och så vidare. Och så går jag och gruvar mig och försöker tänka på det till nästa gång, att jag ska stanna ett snäpp tidigare.
Jag minns till exempel en Arvikafestival för några år sedan. En av mina kompisar gick runt i bikini och jeans efter att vi badat, och bikinin var knäppt i ryggen med ett spänna som var lockande enkelt att knäppa upp. Vilket jag gjorde flera gångar, vi hade jättekul åt det (bikinin flög aldrig av och visade något, men hon blev upptagen nån minut med att försöka knäppa den igen), men jag fick ändå för mig efter sista gången att jag gjort det en gång för mycket, att nu blev hon sur på mig.
Jag gick och hade ångest över det hela kvällen, fram tills jag tog upp det dagen efter. Och hon hade inte alls blivit sur på riktigt, den lilla skiftningen i hennes reaktion sista gången jag gjorde det var bara en fortsättning i skämtet. Puh!
Andra lägen har jag gått ett steg för långt. Ibland säger folk det, ibland inte. Jag brukar ofta prata lite för högt. Många gånger märker jag det, framförallt om man går från ett bullrigt rum in till ett tyst, då brukar jag sänka rösten. Men om jag är glad eller uppspelt så märker jag inte alltid att jag höjt rösten. Ibland påpekar folk det. Det svider alltid, samtidigt som jag uppskattar att de påpekar det. Då kan jag sänka rösten och jag vet att de påpekar om jag är störande, ungefär.
Men det tar energi. Att sitta och fundera på vad jag har gjort fel, när jag korsat gränsen, vad jag ska tänka på till nästa gång. Det känns som att det ändå kostar mer energi att försöka att inte irritera folk än att då och då ta att de är irriterade på mig.
Krävs lite mer fundering...
onsdag, november 09, 2011
November
Det är november, det börjar bli mörkt och kallt. Det känns lite motigt när det känns som tidigt morgon och att solen är på väg upp och sen inse att klockan är efter tolv och den är på väg ner. Eller när man kommer ut från en föreläsning vid tre och det redan börjat skymma.
Men det finns mysiga stunder också. Som när en disig måne kikar fram över taken på de gamla kth-byggnaderna. Eller den härligt friska och isande luften på morgonen.
Jag tycker om Sverige. Jag älskar årstidsväxlingarna. Hur den skiljer så mycket mellan den varma, ljusa sommaren och den kalla, mörka vintern.
Mysiga Sverige.
onsdag, november 02, 2011
Att klättra
Nu har jag dansat lite och världen är inte lika gråtung. Jag brukar som sagt se positivt på det mesta. När det blir kallt tänker jag på alla fina, varma kläder jag kan börja ha på mig. När det blir mörkare tänker jag på tända ljus och mysiga kvällar, samt hur härligt det är när det börjar bli ljust igen. När det blir vinter tänker jag på all snö och hur mycket jag älskar våren, som inte skulle finnas utan hösten och vintern.
Jag ser ingen poäng med att irritera mig på saker jag inte kan påverka. Men ibland så påverkar det ju mig i alla fall. Och då känner jag mig misslyckad, även om jag såklart vet att jag inte är det. Men det känns så i alla fall.
Men det värsta med den här Sociala Paranoian är väl hur den går upp och ner och jag kan aldrig riktigt lita på mina känslor. "Nä, nu är jag säker, de gillar mig inte. Okej, jag klarar mig i alla fall, jag har använda vänner." Ett par timmar senare är det "Jo, de gillar mig nog visst... Det var nog bara upptagna/tankspridda/trötta förut." Och jag kan liksom aldrig bestämma mig för vilken linje jag ska följa.
Eller jo, bästa är väl att följa den senare. Men precis som det är svårt att alltid tänka på tända ljus när det är mörkt ute så är det i perioder svårt att lita på att ens vänner faktiskt umgås med en för att de gillar en, inte för att de gör det av gammal vana eller nått.
Fast det är rätt sällan jag umgås med nära vänner av gammal vana...
Hursomhelst, just nu känns livet inte som Mount Everest som ska bestigas, utan snarare som att gå Abisko-Nikkaluokta, och den sträckan har jag faktiskt gått förut, två gånger till och med. Det är jobbigt, men värt det.
Jag ser ingen poäng med att irritera mig på saker jag inte kan påverka. Men ibland så påverkar det ju mig i alla fall. Och då känner jag mig misslyckad, även om jag såklart vet att jag inte är det. Men det känns så i alla fall.
Men det värsta med den här Sociala Paranoian är väl hur den går upp och ner och jag kan aldrig riktigt lita på mina känslor. "Nä, nu är jag säker, de gillar mig inte. Okej, jag klarar mig i alla fall, jag har använda vänner." Ett par timmar senare är det "Jo, de gillar mig nog visst... Det var nog bara upptagna/tankspridda/trötta förut." Och jag kan liksom aldrig bestämma mig för vilken linje jag ska följa.
Eller jo, bästa är väl att följa den senare. Men precis som det är svårt att alltid tänka på tända ljus när det är mörkt ute så är det i perioder svårt att lita på att ens vänner faktiskt umgås med en för att de gillar en, inte för att de gör det av gammal vana eller nått.
Fast det är rätt sällan jag umgås med nära vänner av gammal vana...
Hursomhelst, just nu känns livet inte som Mount Everest som ska bestigas, utan snarare som att gå Abisko-Nikkaluokta, och den sträckan har jag faktiskt gått förut, två gånger till och med. Det är jobbigt, men värt det.
Om att vara lycklig, och inte
Livet är sådär lagom sugit just nu. Jag har ju bestämt mig för länge sen att mitt liv ska vara lyckat och att jag ska vara lycklig, lite oavsett hur det ser ut i övrigt. Problemet är att ju att det som alltid är lättare sagt än gjort. Och hur strävar man mot att ha ett lyckat liv? Jo, man tar sikte på det som ser lyckat ut hos andra. Bra jobb där man tjänar mycket, ett lyckat förhållande och många nära vänner. Samt att inte misslyckas med något då.
Jaaa... Vi börjar med jobbet, som jag inte har. Men jag pluggar i alla fall. På KTH, till och med, där blir man civilingenjör och får ett fancy jobb med mycket pengar. Men först måste man ta sig genom fem år av studier... Vilket verkar stört svårt för mig. Jag vet ju inte hur man gör när man pluggar! Det ser man på vilka kurser jag har klarat också. De kurser som har jämna inlämningsuppgifter eller kontrollskrivningar klarar jag mig rätt hyfsat i. Men inte ens kontrollskrivningar hjälper alltid. Hittills har jag inte klarat av en enda mattekurs på första försöket.
Jag vet ju att jag kan. När jag väl satte algebran fick jag A, högsta betyg, i den. Men det känns ju sådär lagom kul att jag måste läsa hälften av alla kurser två gånger. Det är också tungt att tappa alla pluggkompisar, ju mer efter man hamnar.
Förhållandet då. Där tycker jag att jag har lyckats rätt bra. Det är svajigt ibland, men nu har vi bott ihop i snart fyra månader och det verkar fungera. Vi pratar mycket om allt och inget och vi gör saker ihop. Största problemet är väl att vi har så få gemensamma vänner och hobbies. Visserligen drar båda våra hobbies åt samma håll, och jag funkar bra med hans vänner, och han med mina. Men ändå. Enda fördelen med det är att om det skulle ta slut, så är risken att vi hamnar på samma fest rätt liten...
Vänner... Det är alltid lika knivigt. Jag vet att jag har många och bra vänner, men jag är alltid så paranoid. Jag har så lätt att läsa in saker hos andra om de eller jag är på dåligt humörs. Som nu. Jag vet inte om det är spökande hormoner, eller det att hela hösten, av någon anledning, varit tung. Men jag känner det som att folk uppfattar mig som jobbigt och påträngande. Min spontana reaktion då är att dra mig undan. Fast jag vet ju också att det kanske inte alls är så att folk uppfattar mig så, men att de tolkar mitt undandragande som att JAG har tröttnat på dem. Så då borde jag inte alls sluta höra av mig, utan visst skicka sms eller ringa, oooooch då känner jag mig påträngande igen.
Ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Jag är så jävla nojig när det kommer till vänner. Jag har sen jag varit liten dragit med en känsla av att jag hela tiden är för mycket. Jag är för pratig, jag är för skrikig, jag är för extrem, jag är för klängig. Och eftersom jag kan ha svårt att tolka vissa diskreta sociala signaler så övertolkar jag allt istället.
Det bästa jag vet är folk som är tokraka och ärliga. Som säger "nu pratar du lite för mycket, kan inte jag få berätta min sak?" eller "jag tycker att du messar mig lite väl mycket" eller "sorry, jag är på för dåligt humör just nu, kan du dämpa dig lite". Då vet jag hur landet ligger och kan anpassa mig.
Men ja, kontentan av det hela är att jag just nu inte känner mig så himla lyckad. Eller lycklig. Skolan suger och jag är paranoid över att jag inte har några vänner, egentligen. Och vad ska jag göra åt det då? Jag skulle kunna slänga på ett käckt leende och vara glad i alla fall, det är var jag brukar göra. Och det brukar fungera rätt bra. Men inte just nu.
Typiskt.
Jaaa... Vi börjar med jobbet, som jag inte har. Men jag pluggar i alla fall. På KTH, till och med, där blir man civilingenjör och får ett fancy jobb med mycket pengar. Men först måste man ta sig genom fem år av studier... Vilket verkar stört svårt för mig. Jag vet ju inte hur man gör när man pluggar! Det ser man på vilka kurser jag har klarat också. De kurser som har jämna inlämningsuppgifter eller kontrollskrivningar klarar jag mig rätt hyfsat i. Men inte ens kontrollskrivningar hjälper alltid. Hittills har jag inte klarat av en enda mattekurs på första försöket.
Jag vet ju att jag kan. När jag väl satte algebran fick jag A, högsta betyg, i den. Men det känns ju sådär lagom kul att jag måste läsa hälften av alla kurser två gånger. Det är också tungt att tappa alla pluggkompisar, ju mer efter man hamnar.
Förhållandet då. Där tycker jag att jag har lyckats rätt bra. Det är svajigt ibland, men nu har vi bott ihop i snart fyra månader och det verkar fungera. Vi pratar mycket om allt och inget och vi gör saker ihop. Största problemet är väl att vi har så få gemensamma vänner och hobbies. Visserligen drar båda våra hobbies åt samma håll, och jag funkar bra med hans vänner, och han med mina. Men ändå. Enda fördelen med det är att om det skulle ta slut, så är risken att vi hamnar på samma fest rätt liten...
Vänner... Det är alltid lika knivigt. Jag vet att jag har många och bra vänner, men jag är alltid så paranoid. Jag har så lätt att läsa in saker hos andra om de eller jag är på dåligt humörs. Som nu. Jag vet inte om det är spökande hormoner, eller det att hela hösten, av någon anledning, varit tung. Men jag känner det som att folk uppfattar mig som jobbigt och påträngande. Min spontana reaktion då är att dra mig undan. Fast jag vet ju också att det kanske inte alls är så att folk uppfattar mig så, men att de tolkar mitt undandragande som att JAG har tröttnat på dem. Så då borde jag inte alls sluta höra av mig, utan visst skicka sms eller ringa, oooooch då känner jag mig påträngande igen.
Ond cirkel och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den. Jag är så jävla nojig när det kommer till vänner. Jag har sen jag varit liten dragit med en känsla av att jag hela tiden är för mycket. Jag är för pratig, jag är för skrikig, jag är för extrem, jag är för klängig. Och eftersom jag kan ha svårt att tolka vissa diskreta sociala signaler så övertolkar jag allt istället.
Det bästa jag vet är folk som är tokraka och ärliga. Som säger "nu pratar du lite för mycket, kan inte jag få berätta min sak?" eller "jag tycker att du messar mig lite väl mycket" eller "sorry, jag är på för dåligt humör just nu, kan du dämpa dig lite". Då vet jag hur landet ligger och kan anpassa mig.
Men ja, kontentan av det hela är att jag just nu inte känner mig så himla lyckad. Eller lycklig. Skolan suger och jag är paranoid över att jag inte har några vänner, egentligen. Och vad ska jag göra åt det då? Jag skulle kunna slänga på ett käckt leende och vara glad i alla fall, det är var jag brukar göra. Och det brukar fungera rätt bra. Men inte just nu.
Typiskt.
onsdag, oktober 19, 2011
Idag och framtiden
Om det nu har hänt så mycket på så (relativt) kort tid här i världen, är det då inte dags att sakta ner? Låta saker bero lite och folk vänja sig vid alla nymodigheter? Nej, det tycker jag inte.
Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"
Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.
Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.
Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.
Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!
Anledning till att vi har kommit så långt är för att folk har vågat säga ifrån och vågat kämpa för något som omgivningen har tyckt varit överdrivet. När kvinnorna (för det var kvinnorna) slogs för sin rätt att vara med och bestämma i det samhälle de levde i för hundra år sedan tyckte många, främst män men även kvinnor, att de överdrev, att det vore enklast om de bara fortsatte som innan. "Så här har det varit i tusen år, så varför är det fel just nu?"
Men det har ju alltid varit fel. Folk har bara inte insett det. Precis som det var ett vetenskapligt faktum en gång i tiden att jorden var platt. Därför funkar inte argumentet "det är mycket mer jämställt idag än vad det var förut, så det borde räcka". Nej, det räcker inte. Visst, min dröm, min vision, där alla oavsett kön, utseende, sexuell läggning med mera, blir behandlade exakt lika, är osäker på om den faktiskt kan inträffa. Jag tror att människan har ett behov av skilja varandra åt och är det inte det ena som är farligt eller fel så är det det andra.
Men det betyder inte att det behöver ta över och vara en drivande del i samhället. Om vi identifierar de olika fall där vi, medvetet eller omedvetet, behandlar människor olika och sen försöker åtgärda det, då tror jag att det blir rätt jämlikt i slutändan.
Folk i min omgivning tycker att jag ibland är extrem, och då håller jag ändå i regel inne med det mesta av vad jag tycker i mer seriösa frågor. Men om vi aldrig haft det här extrema människorna skulle Sverige, och världen, aldrig ha sett ut som det gör idag. Det var extrema människor, som var tjatiga och överdrivna, som drev igen att vi skulle ha kvinnlig rösträtt, rätt till dagis och abort, rätt till arbete osv osv.
Så kämpa på! Jag tror vi vinner på det i slutändan!
torsdag, oktober 13, 2011
Vänner
Jag brukar ibland tänka tillbaka till alla de nära vänner jag en gång haft men inte har kvar. Många av dem träffar jag ibland, eller åtminstone har lite koll på på facebook, men ja, det är många gamla bästisar som inte är mina bästisar idag.
Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.
Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.
(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)
Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.
Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.
Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!
Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!
Tack för allt!
Det känns lite sorgligt ibland. Oftast har det ju inte varit något dramatiskt som gjort att vi inte är nära vänner längre, utan vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Ibland beror det på omständigheter, som när jag och mina bästis i sexan, Karro, började i olika klasser i sjuan. Eller som med min barndomskompis, vi träffades nästan ingenting alls i högstadiet eftersom vi bodde i olika kommuner och hade fullt upp med våra egna liv. Sen hamnade vi i samma klass i ettan på gymnasiet och då var det som om vi aldrig slutat umgås. Till tvåan flyttade hon till Arvidsjaur och igen sågs vi knappt på två, tre år, tills vi gick i skolan tillsammans igen.
Hursomhelst, det här känner de flesta igen. Man blir nostalgisk, tittar på gamla bilder, lyssnar på gemensam favoritmusik, tänker på alla drömmar och löften som försvann och undrar hur det kom sig. Och man undrar lite om ens gamla vänner någon gång tänker på en själv.
(Min pojkvän har sagt att om han någonsin skulle tatuera sig (vilket förmodligen aldrig skulle ske, men OM) så skulle han tatuera in "Do I ever cross your mind?" som en slags hyllning till gamla vänner och bekanta, kompisar från fäktlägret han umgicks med bara där osv. De vännerna, de som egentligen aldrig blev vänner för mer än en vecka, tänker jag också på ibland.)
Häromdagen var jag på Skansen med en kompis och när vi satt och käkade i restaurangen såg jag tre mammor med tre pyttesmå barn som umgicks. Då kom jag att tänka på när jag i framtiden någon gång kanske skaffar barn, är med i en föräldragrupp och lär känna andra nyblivna föräldrar. Och blir vän med dem. Och jag började tänka på alla de nära vänner som jag ännu inte lärt känna, som ligger och ruvar i framtiden. Båda nygamla vänner, folk man umgicks mycket med en gång i tiden men knappt ser längre, och helt nya vänner som man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig.
Det känns bra. Att veta att jag kommer lära känna nya människor. Jag kommer kunna berätta alla mina gamla uttjatade historier på nytt, jag kommer få veta andras gamla uttjatade historier, jag kommer dela erfarenheter och kunskaper med nya människor.
Jag insåg att jag i omgångar tänkt att jag inte kan få nya nära vänner. Jag har liksom tänkt att "det här är den bästa vännen jag har, alltså kan jag inte hitta någon bättre" och att det därför varit rätt synd när vi glidit ifrån varandra. Men så han man träffat en ny person. Som man klickar typ lika bra med!
Så, jag bugar och bockar och niger och tar av både mössa och hatt för alla mina gamla vänner, alla jag någonsin träffat, alla jag umgåtts med och alla jag tyckt om, för alla mina kära vänner, alla jag umgås med och alla jag tycker så mycket om samt för alla jag ännu inte träffat, alla framtida nära vänner, alla jag i framtiden kommer prata med och alla jag i framtiden kommer tycka så himla mycket om!
Tack för allt!
tisdag, oktober 11, 2011
Historia igår, idag och imorgon
Jag har på senaste tiden lyssnat på väldigt många P3-dokumentärer (jättebra att kombinera pysslande som pussel och pärlplattor med att lyssna på intressanta saker). Det som framförallt har slagit mig är hur nära idag historien faktiskt är. Hur mycket som faktiskt har ändrats de senaste 100 åren. Hur mycket som har ändrats relativt nyligen.
1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.
Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.
- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:
- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.
Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?
En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.
Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"
1976 tog lagen om tvångssterilisering i Sverige bort. På 50-talet kunde det fortfarande vara provocerande med en arbetande kvinna. Vi har haft kvinnlig rösträtt i mindre än 100 år. Vi har haft fri abort sedan 1975. Mycket som för de flesta idag är självklarheter. Men när man ser hur nära i tiden det var annorlunda är det lättare att förstå varför så många är emot mycket av det här.
Det gör mig ibland lite rädd. När jag märker hur folk slänger ur sig saker som om de vore självklarheter, som om det vore fakta. När jag jobbade på förskola efter gymnasiet var det ont om pedagoger på en av småbarnsavdelningarna (ca 1-3 år) en dag. Hon som var husansvarig, och dessutom jobbade på den här avdelningen, ringde runt till vikarier. Jag hade en kompis som bodde i närheten och som jag visste inte jobbade den dagen, så jag undrade om jag skulle ringa till honom.
- Nej, det behövs inte, vi har ändå så få barn så vi behöver egentligen inte vara fler vuxna, säger hon. Sen lägger hon till något i stil med:
- Dessutom är det inte bra med killar på småbarnsavdelningarna, barnen har mycket svårare att knyta an till en kille.
Eh, va? Det jobbade två män på den här förskolan när jag jobbade där (båda på storbarnsavdelningarna). En var i 30-årsåldern och hade jobbat där i tio år, den andra i min ålder och började ungefär samtidigt som jag. Han behövde inte byta bajsblöjor, för han tyckte att det var äckligt. Det gjorde jag också, men jag trodde att jag inte hade något val. Hade jag det? Eller var det bara han som hade det?
En av de äldre kvinnorna berättade hur det var när hon började på 70-talet. Kvinnorna satt och pratade med varandra och stickade och mest såg till att ungarna inte slogs och det var bara mammorna som hämtade barnen. Förutom när det började bli varmt, då hände det att papporna hämtade. Då hade nämligen många kvinnor bikini på sig.
Vad ska vi med historien till? Det är idag och framtiden som räknas! Men jag tror inte riktigt på det. Vi behöver historien för att förstå varför vi är som vi är och där vi är idag. Och för att inte upprepa samma misstag. För det gör vi. Se bara på alla som försökt inta Ryssland. "Äh, det här går snabbt, vi är klara innan vintern!"
måndag, juli 18, 2011
Melankoli
Har en slags melankolisk känsla som ligger och skvalpar runt i magen. Vet inte var den kommer ifrån. Har läst för mycket hemskt i tidningarna på senaste tiden, t ex om bröststrykning. Målar upp historier om människor jag mött men inte känner. Som mannen i kassan när jag köpte godis på flygplatsen hem från London. Han hade förmodligen nån form av lätt cp-skada. Jag inbillar mig att folk skrattar åt honom och himlar med ögonen och att han känner sig fel, onormal och oälskad. Och vill bara gråta ögonen ur mig för att vi bor i en så snefördelad värld.
Men vad vet jag, han kanske har en flickvän, eller pojkvän, som älskar honom högt, han kanske bara rycker på axlarna åt de som tycker han är konstig och förmodligen vill han inte ha någon sympati alls.
Jag tänker på alla gravstenar jag såg på kyrkogården i Chelsea i London.
Violet Lisa Mary
Men vad vet jag, han kanske har en flickvän, eller pojkvän, som älskar honom högt, han kanske bara rycker på axlarna åt de som tycker han är konstig och förmodligen vill han inte ha någon sympati alls.
Jag tänker på alla gravstenar jag såg på kyrkogården i Chelsea i London.
Violet Lisa Mary only child of Henry E and Lisa Pellew
fell asleep october 7 1870
aged 21 months and 20 days
Går man till framsidan av gravstenen fortsätter historien.
Lisa
På mindre än ett år förlorade denne Henry fru och barn. Vilka var de? Hur hade deras liv kunnat bli? Vad dog de av? En vanlig förkylning eller infektion som lätt hade kunnat botas idag, eller något mer allvarligt?
Idag fick jag också veta att min låtsasfarmor, hon var gift med min farfar, som ung blev gravid och adopterade bort sitt barn. Nästan ingen i släkten visste om det. Farfar visste, och pappa sa att han också vetat, men inte min mamma och jag tror inte att pappas syskon heller vetat, inte heller hennes egna syskonbarn. Tydligen sökte han upp henne, sin biologiska mamma, när han var i 30-årsåldern ungefär, och de har haft kontakt och träffats och så sen dess, ändå har ingen fått veta.
Han är ju född på 50-talet och då var det fortfarande inte så lätt att bli gravid bara sådär som ogift kvinna. Tänk att gå runt med en sån hemlighet...
Förhoppningsvis kommer det mesta av den här melakolin av att det är dags för mens den här veckan. Jag hoppas det. Det är alldeles för jobbigt att bearbeta allt jag läser i tidningen för tillfället. Det bara maler och jag vill bara gråta. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.
Om ett par dagar ska jag till fjällen. Över en vecka utan ens en möjlighet att få telefonkontakt, än mindre internetkontakt. Ingen el på över en vecka. Bara stugor med små gasolkokplattor, vedeldade bastuar och så fotogenkök däremellan. Det kommer vara lugnt och tyst, men också andra människor där. Förra året lärde vi känna Ela och Mathias, som båda bott i Kungshamra och Mathias har pluggat på KTH (när vi upptäckte att vi var tre KTH:are i stugan stack ytterligare en kille ut huvudet från ett rum och sa att han också pluggade på KTH).
Sen blir det några bråda dagar med att flytta ALLA Jörgen saker till mig, innan det är dags för tedelmiden.
fell asleep october 7 1870
aged 21 months and 20 days
Går man till framsidan av gravstenen fortsätter historien.
LisaWife of Henry Edward Pellew
In peace December 22 1869
In peace December 22 1869
På mindre än ett år förlorade denne Henry fru och barn. Vilka var de? Hur hade deras liv kunnat bli? Vad dog de av? En vanlig förkylning eller infektion som lätt hade kunnat botas idag, eller något mer allvarligt?
Idag fick jag också veta att min låtsasfarmor, hon var gift med min farfar, som ung blev gravid och adopterade bort sitt barn. Nästan ingen i släkten visste om det. Farfar visste, och pappa sa att han också vetat, men inte min mamma och jag tror inte att pappas syskon heller vetat, inte heller hennes egna syskonbarn. Tydligen sökte han upp henne, sin biologiska mamma, när han var i 30-årsåldern ungefär, och de har haft kontakt och träffats och så sen dess, ändå har ingen fått veta.
Han är ju född på 50-talet och då var det fortfarande inte så lätt att bli gravid bara sådär som ogift kvinna. Tänk att gå runt med en sån hemlighet...
Förhoppningsvis kommer det mesta av den här melakolin av att det är dags för mens den här veckan. Jag hoppas det. Det är alldeles för jobbigt att bearbeta allt jag läser i tidningen för tillfället. Det bara maler och jag vill bara gråta. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.
Om ett par dagar ska jag till fjällen. Över en vecka utan ens en möjlighet att få telefonkontakt, än mindre internetkontakt. Ingen el på över en vecka. Bara stugor med små gasolkokplattor, vedeldade bastuar och så fotogenkök däremellan. Det kommer vara lugnt och tyst, men också andra människor där. Förra året lärde vi känna Ela och Mathias, som båda bott i Kungshamra och Mathias har pluggat på KTH (när vi upptäckte att vi var tre KTH:are i stugan stack ytterligare en kille ut huvudet från ett rum och sa att han också pluggade på KTH).
Sen blir det några bråda dagar med att flytta ALLA Jörgen saker till mig, innan det är dags för tedelmiden.
torsdag, juli 14, 2011
London, fortfarande
Puh! Tror det är första gången jag lallat runt i en stor stad helt själv! Och då gjorde jag det ändå enkelt för mig, åkte till Camden town där jag varit förut och gick runt och tittade. De har massor av fina halsband med klockor i, vilket gör mig överlycklig eftersom jag letat efter en sån sen i vintras utan att hitta nån som passar mig, och här finns det massor! Vilket iof är ett annat problem eftersom jag måste välja...
Det är lite roligt också, jag har framför allt frågat på priset på de små klockorna, och sett till att alltid fråga på samma modell, och de kostar mellan £5 och £12, för exakt samma modell och storlek! Men jag har inte köpt nått, annat än lite mat, en flaska vatten och lite vindruvor. Tänkte se om jag och Jörgen kan åka dit i eftermiddag eller på lördag, annars åker jag dit själv imorgon igen.
Fick lite komplimanger också! Dels för mina döskalleörhängen, de undrade var jag köpt dem och så (dock kom jag inte ihåg vad affären hette, tror den finns här i england också... aja...). Innan dess var det en kvinna i ett av stånden som först kommenterade min kiwi-fågel-frukt-tröja, och sen sa hon nått långt som jag inte uppfattade och avslutade med "you lucky girl", så jag sa tack och log och smet vidare. Jag blir så obekväm när jag 1) inte riktigt uppfattar vad folk säger och 2) folk försöker aktivt sälja saker till mig (vilket visserligen denna dam inte gjorde, men ändå).
"You can try this!" "We have this colour as well!" "Half price, only for you, buy now!"
Aja, antagligen tjänar de på det och det är väl bra för dem.
Nu ska jag sova lite innan Jörgen kommer tillbaka.
Det är lite roligt också, jag har framför allt frågat på priset på de små klockorna, och sett till att alltid fråga på samma modell, och de kostar mellan £5 och £12, för exakt samma modell och storlek! Men jag har inte köpt nått, annat än lite mat, en flaska vatten och lite vindruvor. Tänkte se om jag och Jörgen kan åka dit i eftermiddag eller på lördag, annars åker jag dit själv imorgon igen.
Fick lite komplimanger också! Dels för mina döskalleörhängen, de undrade var jag köpt dem och så (dock kom jag inte ihåg vad affären hette, tror den finns här i england också... aja...). Innan dess var det en kvinna i ett av stånden som först kommenterade min kiwi-fågel-frukt-tröja, och sen sa hon nått långt som jag inte uppfattade och avslutade med "you lucky girl", så jag sa tack och log och smet vidare. Jag blir så obekväm när jag 1) inte riktigt uppfattar vad folk säger och 2) folk försöker aktivt sälja saker till mig (vilket visserligen denna dam inte gjorde, men ändå).
"You can try this!" "We have this colour as well!" "Half price, only for you, buy now!"
Aja, antagligen tjänar de på det och det är väl bra för dem.
Nu ska jag sova lite innan Jörgen kommer tillbaka.
London
Skakar lite liv i bloggen för den här resan.
Sitter på hotellrummet nu. Resan hit gick rätt bra. Vi checkade in ca 30 min innan incheckningen öppnade, vi fick platser tillsammans (och jag fick fönsterplats!) och vi hittade ett donken på Arlanda så vi fick lite mat. Resan gick bra och likaså landningen. Lite strul att hitta rätt buss och lite skumt att köpa biljett av chaffören (vi fick inte biljett eller kvitto av honom, så det kan lika gärna vara så att han tog våra £10/pers för sig själv... Aja.).
När vi kommer fram kan Jörgen inte hitta kartan med vägbeskrivning som han skrivit ut, vid det läget är vi båda hungriga igen (konstigt, eftersom vi ju käkade på donken innan -.-), men vi börjar gå och det verkar vara rätt. Vid en korsning när vi ska försöka leta reda på var vi är plockar Jörgen fram kartan och hinner konstatera att vi är rätt innan han inser att det är kartan han håller i. Aja, vi kommer fram till hotellet, blir incheckade av en fantastiskt stressad tjej som verkar ha svårt att vara lite trevlig trotts att vi försöker vara trevlig mot henne.
Rummet är skitlitet men väldigt snyggt. Sängen är enorm, men så mycket mer får inte plats, typ. Vi bor på fjärde våningen och har en supermysig fönstersmyg i rummet! Men trycket i duschen är rätt klent, hade nästan varit smidigare att duscha vid handfatet -.-
Nu ska jag slänga på mig lite kläder och se om jag kan ta mig till Camden town och kanske hitta frukost på vägen. Jörgen är redan iväg på det han ska jobba med här och vi ska mötas upp vid hotellet vid tre.
Sitter på hotellrummet nu. Resan hit gick rätt bra. Vi checkade in ca 30 min innan incheckningen öppnade, vi fick platser tillsammans (och jag fick fönsterplats!) och vi hittade ett donken på Arlanda så vi fick lite mat. Resan gick bra och likaså landningen. Lite strul att hitta rätt buss och lite skumt att köpa biljett av chaffören (vi fick inte biljett eller kvitto av honom, så det kan lika gärna vara så att han tog våra £10/pers för sig själv... Aja.).
När vi kommer fram kan Jörgen inte hitta kartan med vägbeskrivning som han skrivit ut, vid det läget är vi båda hungriga igen (konstigt, eftersom vi ju käkade på donken innan -.-), men vi börjar gå och det verkar vara rätt. Vid en korsning när vi ska försöka leta reda på var vi är plockar Jörgen fram kartan och hinner konstatera att vi är rätt innan han inser att det är kartan han håller i. Aja, vi kommer fram till hotellet, blir incheckade av en fantastiskt stressad tjej som verkar ha svårt att vara lite trevlig trotts att vi försöker vara trevlig mot henne.
Rummet är skitlitet men väldigt snyggt. Sängen är enorm, men så mycket mer får inte plats, typ. Vi bor på fjärde våningen och har en supermysig fönstersmyg i rummet! Men trycket i duschen är rätt klent, hade nästan varit smidigare att duscha vid handfatet -.-
Nu ska jag slänga på mig lite kläder och se om jag kan ta mig till Camden town och kanske hitta frukost på vägen. Jörgen är redan iväg på det han ska jobba med här och vi ska mötas upp vid hotellet vid tre.
söndag, maj 29, 2011
Lugn
Sitter på en ensam liten stenhög ute i skogen i solen. Är på Osqvik, Tekniska Högskolans Studrntkårs stuga. Igår gick jag upp runt elva, tolv, var på skolan vid fyra för att börja rodda inför tentapuben. Vid åtta öppnades dörrarna och vid tre stängdes de. Runt sju var vi färdigstädade och kunde börja festa, och vid tio gick bussen hit. Jag sov lite på bussen, sen har jag käkat frukost, druckit en öl och sen letat mig hit.
Det är fantastiskt. Här kvittrar fåglarna och vinden blåser i löven och en och annan fågel plaskar i vattnet. Och så en motorbåt som då och då brummar i närheten och de andra som brölar en sång ibland. Själv befinner jag mig i ett slags flytande tidstillstånd. Det är snart ett dygn sen jag åkte till Nymble för att börja jobba, men det känns som för ett par timmar sen... nu ska jag knäcka en andra öl, dricka den medan jag njuter av att vara själv och sen kanske basta lite.
torsdag, maj 19, 2011
Tråkplugg
Sitter i skolan och pluggar. (Okej, inte just nu, men snart!) Nästa veckan har jag tenta i elektroteknik och tillämpad termodynamik. Väldigt spännande. Just nu sitter jag med inlämningsuppgifter i elektroteknik, 73 deluppgifter som ska rapporteras in på nätet. Fördelen är att om man svarar fel är det bara att försöka igen, man har oändligt med försök på varje uppgift. Nackdelen är att om jag svarar 87,3 istället för 87,2 så får jag fel.
Igår fick jag lite matlab-kod som täcker några av uppgifterna (de har 50 olika häften med lite olika siffror i uppgifterna och ibland olika uppgifter), vilket är väldigt skönt. Nu känns det inte lika stressande längre.
Men nu ska jag återgå till att bråka med matlab-koderna och se om jag får fram rätt svar på de som inte ville fungera igår!
Igår fick jag lite matlab-kod som täcker några av uppgifterna (de har 50 olika häften med lite olika siffror i uppgifterna och ibland olika uppgifter), vilket är väldigt skönt. Nu känns det inte lika stressande längre.
Men nu ska jag återgå till att bråka med matlab-koderna och se om jag får fram rätt svar på de som inte ville fungera igår!
fredag, maj 13, 2011
Hår
Just nu har jag rött hår. Det har jag haft sen december 2009. Det är nog det längsta jag hållit efter en och samma hårfärg, bortsett från min naturliga, och jag trivs rätt bra med att vara rödhårig. Det känns lika naturligt som att vara blond.
Men nu funderar jag på att bli blond igen. Dels för att den väldigt braiga hennan jag fick av Jörgens kompis, som hade köpt den i Indien, har tagit slut och nu blir håret mer orange när jag färgar det. Och dels för att jag härom veckan läste att det är inne i Hollywood med rött hår, och jag vill ju inte vara nån form av innebrud. Å andra sidan har ju jag i såna fall varit inne långt mycket längre än dem, och då är det ju lite okej.
Fast jag har ju fortfarande en massa hennafärg hemma, lika bra att bli av med den i alla fall, och eftersom den uppenbarligen inte fäster lika bra på mitt hår så kan det nog bli ett rätt snyggt sätt att fasa ut färgen. Från en rätt naturlig, röd hårfärg, via orange till blont typ.
Nej, nu ska jag nog ta mig en kopp te till och sen sova. Imorgon ska jag vara på plats klockan sex i skolan för att fixa det sista inför Quarnvalen som går av stapeln klockan 14:08.
Men nu funderar jag på att bli blond igen. Dels för att den väldigt braiga hennan jag fick av Jörgens kompis, som hade köpt den i Indien, har tagit slut och nu blir håret mer orange när jag färgar det. Och dels för att jag härom veckan läste att det är inne i Hollywood med rött hår, och jag vill ju inte vara nån form av innebrud. Å andra sidan har ju jag i såna fall varit inne långt mycket längre än dem, och då är det ju lite okej.
Fast jag har ju fortfarande en massa hennafärg hemma, lika bra att bli av med den i alla fall, och eftersom den uppenbarligen inte fäster lika bra på mitt hår så kan det nog bli ett rätt snyggt sätt att fasa ut färgen. Från en rätt naturlig, röd hårfärg, via orange till blont typ.
Nej, nu ska jag nog ta mig en kopp te till och sen sova. Imorgon ska jag vara på plats klockan sex i skolan för att fixa det sista inför Quarnvalen som går av stapeln klockan 14:08.
onsdag, maj 11, 2011
Om att välja inriktning
Vi gör ett nytt försök.
Nu har jag valt inriktning. KTH är lite efter, de kör fortfarande lite efter sitt gamla system, när en civilingenjörsutbildning var på 4,5 år och med gamla poäng (till skillnad från "högskolepoäng", hp, som används nu) och gamla betygssystemet (1-5 istället för F-A). Nu är utbildningen 5 år och ska i teorin vara uppdelad i först 3 år, kandidat, och sen två år till för master. Och i teorin borde då de första tre åren enbart påverkas av vilken utbildning man valt, i mitt fall maskinteknik, och sen väljer man inriktning i trean inför fyran. Men vi måste välja inriktning redan i slutet av tvåan, eftersom vi måste läsa förberedande kurser (i vissa utbildningar ännu tidigare). Väldigt spännande. Och läskigt. Det GÅR ju såklart att ändra sig, men ändå.
En kompis ska välja mekatronik, som egentligen är ett spår på Industriell produktutveckling. Det går i princip ut på att bygga små robotar. Hon resonerar som så att kurser i teambuilding och leadership (ja, engelska är nödvändigt här) kan man läsa senare och satsar på de mer tekniska kunskaperna nu.
En annan tänker mer att hon nog inte skulle klara av en så renodlad teknisk inriktning och ska välja nått mjukare, typ med teambuilding och leadership.
En tredje ska välja industriell ekonomi, det var egentligen den civilingenjörsutbildningen hon ville gå helst men kom inte in.
Jag vill helst inte välja. Det är läskigt. Ta beslut. Och vi har typ 20 olika inriktningar och spår att välja mellan. Och jag vet typ inget om dem. Och jag har såklart skjutit upp beslutet till sista sekund. Efter att ha skummat lite i häftet som presenterar de olika valen så fastnade jag främst på två, mekatronik och Teknik och hållbar utveckling, dvs industriell ekologi.
Men jag var rädd för att den sistnämnda ska vara en väldigt liten inriktning som få väljer, jag gillar hellre att ställa mig till den stora massan (jag är rätt säker på att mekatronik är den största). Men jag pratade med vår syo häromdan som påpekade att fördelen med en liten grupp var att man kom närmare läraren och få mer hjälp och kanske kunna skjuta på en inlämning om man har mycket i andra kurser med mera.
Och jag tycker att det lät spännande, det jag läste om inriktningen, som i stort sett handlar om att arbeta för att få balans mellan vårt samhälle och vad jorden har att erbjuda.
Till slut satt Jörgen och skissade upp mitt nästa år beroende på om jag valde industriell ekologi eller mekatronik (vilken tur jag har som har en pojkvän som jobbat som studievägledare i höstas:P), och det blev till slut industriell ekologi. Det känns läskigt att välja något själv, jag vill ha folk jag känner som kan pusha mig i skolan, men de jag brukar plugga med har ändå valt sånt jag inte är intresserad av (industriell ekonomi) och den som valt mekatronik kommer ligga före mig i vilket fall.
Så det blev industriell ekologi (jag är rätt trött på att skriva industriell vid det här laget). Det känns bra. Men läskigt. Nu ska jag bara klara av elektroniken. Och resten av termodynamiken. Och det sista på mekanik I. Och flervariabelsanalysen. Sen så är jag redo för hösten. Typ.
Nu har jag valt inriktning. KTH är lite efter, de kör fortfarande lite efter sitt gamla system, när en civilingenjörsutbildning var på 4,5 år och med gamla poäng (till skillnad från "högskolepoäng", hp, som används nu) och gamla betygssystemet (1-5 istället för F-A). Nu är utbildningen 5 år och ska i teorin vara uppdelad i först 3 år, kandidat, och sen två år till för master. Och i teorin borde då de första tre åren enbart påverkas av vilken utbildning man valt, i mitt fall maskinteknik, och sen väljer man inriktning i trean inför fyran. Men vi måste välja inriktning redan i slutet av tvåan, eftersom vi måste läsa förberedande kurser (i vissa utbildningar ännu tidigare). Väldigt spännande. Och läskigt. Det GÅR ju såklart att ändra sig, men ändå.
En kompis ska välja mekatronik, som egentligen är ett spår på Industriell produktutveckling. Det går i princip ut på att bygga små robotar. Hon resonerar som så att kurser i teambuilding och leadership (ja, engelska är nödvändigt här) kan man läsa senare och satsar på de mer tekniska kunskaperna nu.
En annan tänker mer att hon nog inte skulle klara av en så renodlad teknisk inriktning och ska välja nått mjukare, typ med teambuilding och leadership.
En tredje ska välja industriell ekonomi, det var egentligen den civilingenjörsutbildningen hon ville gå helst men kom inte in.
Jag vill helst inte välja. Det är läskigt. Ta beslut. Och vi har typ 20 olika inriktningar och spår att välja mellan. Och jag vet typ inget om dem. Och jag har såklart skjutit upp beslutet till sista sekund. Efter att ha skummat lite i häftet som presenterar de olika valen så fastnade jag främst på två, mekatronik och Teknik och hållbar utveckling, dvs industriell ekologi.
Men jag var rädd för att den sistnämnda ska vara en väldigt liten inriktning som få väljer, jag gillar hellre att ställa mig till den stora massan (jag är rätt säker på att mekatronik är den största). Men jag pratade med vår syo häromdan som påpekade att fördelen med en liten grupp var att man kom närmare läraren och få mer hjälp och kanske kunna skjuta på en inlämning om man har mycket i andra kurser med mera.
Och jag tycker att det lät spännande, det jag läste om inriktningen, som i stort sett handlar om att arbeta för att få balans mellan vårt samhälle och vad jorden har att erbjuda.
Till slut satt Jörgen och skissade upp mitt nästa år beroende på om jag valde industriell ekologi eller mekatronik (vilken tur jag har som har en pojkvän som jobbat som studievägledare i höstas:P), och det blev till slut industriell ekologi. Det känns läskigt att välja något själv, jag vill ha folk jag känner som kan pusha mig i skolan, men de jag brukar plugga med har ändå valt sånt jag inte är intresserad av (industriell ekonomi) och den som valt mekatronik kommer ligga före mig i vilket fall.
Så det blev industriell ekologi (jag är rätt trött på att skriva industriell vid det här laget). Det känns bra. Men läskigt. Nu ska jag bara klara av elektroniken. Och resten av termodynamiken. Och det sista på mekanik I. Och flervariabelsanalysen. Sen så är jag redo för hösten. Typ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)