Och så var det jul igen...

Men det gör inget, för jag gillar julen. Jag tycker den är mysig. Full av nostalgi.
Klart, julen blir aldrig som när man var liten, men jag tycker den är lika mysig för det.

Min perfekta jul, som jag ser det just nu, skulle vara såhär:
Jag bor i en stuga ute på landet, eller nått. Långt bort från stad och sånt. Jag bor där med Johan eller någon annan nära vän. Vi sover länge, tills vi vaknar, och då går vi upp och äter en lunchfrukost bestående av risgrynsgröt. Eller så går man upp tidigt, när det fortfarande är mörkt, tänder ljus och myser.

Sen tar man det bara lugnt hela dagen, fikar och har det trevligt. Äter pepparkakor och lussekatter och knäck och allt, och massa levande ljus. Sen tittar man på Kalle Anka (tycker det är lite synd att Arne inte är kvar), och sen öppnar man paketen som ligger under granen. Det behöver inte vara en stor gran, det går bra med en liten.

Efter det är det julmiddag med buffé och ett stort urval av rätter. Behöver inte vara mycket av varje rätt, men det ska finnas mycket att välja mellan!

Sen sitter man uppe sent, dricker glögg och njuter av alla nya julklappar. Sen går man och lägger sig!

Och självklart är hela huset jättepyntat!

Det vore en riktigt mysig julafton. Men det är såklart väldigt trevligt att träffa folk också, släkten och så. Fast det kan man göra på juldagen, haha!

God Jul på er!

Vi ses på andra sidan Julen, Vänner!

Skrik

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AA
AAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
AAAAAAAAAAA

AA
AA
A
A
A
A
AAAAAAAAAA
AA
A
A
AAAAAAAAAAAA
A
A
A
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA
A
A
AA
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Och Solen Gick Upp...

För mig...

Jag hade egentligen tänkt skriva en snyggt och seriöst inlägg om det snygga namnet min blogg har, men jag orkar inte vänta längre, och nu har jag inte tid. Men det spelar ingen roll, känns ändå mest som om det ändå bara är skendjupa texter jag skrivit, som när man tittar på en vattenpöl och den känns jättedjup men egentligen når den inte ens över lilltånageln.

Jag är inte heller arg tillräckligt ofta eller längre för att kunna basera en blogg på allt jag hatar i den här perfekta värden, och jag är dessutom inte tillräckligt ordfinulig för att klara av det.

Jag använder den här bloggen när jag känner att det är något viktigt innom mig som vill ut. En bra tanke, en bra formulering, något jag kommit fram till. Och för ungefär en månad sen kom jag på hur passande namnet egentligen är.

Jag skriver helt enkelt när jag kommer på nått, när jag fattar nått, när solen går upp för mig. Väldigt passande namn för att bara ha tagits ur luften sådär.

Men, nu har alltså Solen Gått Upp För Mig en gång till, nämligen hur otroligt jävla beng i huvudet jag är som har gjort så jävla lite unger höstterminen och nu har kvar allt och lite till.

Därav listan som ligger till höger. Den har jag reda i dagboken på helgon, men här kan jag stryka i den under hela veckan.

Så, nu ska jag iväg och se om jag verkligen kan sätta igång och göra något vettigt. Vi får se om jag lyckas...

Vi syns på andra sidan den smarta Gryningen, Vänner...

Jag älskar

Jag älskar att du lutade dig mot mig igår när vi åkte hem, att du nästan somnade (det blev jag som fick "ta hand" om dig).
Jag älskar att du drog ur kontakten till adventsstjärnan igår (för att du kvällen innan, när jag drog ut den (för att jag har svårt att sova i ljus), sa att du inte ens tänkt på den).
Jag älskar att, trots att du utåt inte låtsas göra det, låter mig umgås med killkompisar utan problem (även om jag inte är säker på att jag förtjänar det).
Jag älskar när jag mår dåligt och du försiktigt frågar om du ska hämta lite vatten och en ibumetin (du minns att jag inte gillar alvedon).
Jag älskar att du försöker få mig att må bättre (trots att det är jag som borde försöka göra det).
Jag älskar att du, liksom jag, verkligen vill försöka, verkligen önskar att det ska hålla (och kämpar lika mycket att få fram det som var i början).
Jag älskar när du bokstavligt talat nästan hoppar på mig och säger att du älskar mig (just de blåmärkerna har en tendens att inte göra ont).
Jag älskar att du är min, och jag är din. Det är så praktiskt att vi älskar varandra och ingen älskar någon annan. Det är så bra, att du älskar mig, att du gör allt det där för mig, för det får mig att må så bra.

Jag älskar dig, Johan, och jag vet att du älskar mig lika mycket. Och just det får mig att älska dig ännu mer!

Vänner

Jag är förundrad över hur snygga texter, och hur smarta texter, jag ibland kan få till när jag lägger manken till. Maräka la nyss ut ett brev jag skickade till henne i våras, och jag blev riktigt imponerad av mig själv. Och väldigt glad över att hon la ut det, jag hade glömt vad jag skrev. Men det är viktigt det jag skrev, eftersom det beskrev ganska bra vad jag vill säga till så många.

Jag är en hjälpare, jag blir frustrerad av att inte kunna hjälpa folk som behöver hjälp (vare sig de vill det eller inte). Ofta blir jag så frustrerad att jag blir apatiskt, likgiltig. Jag orkar inte egnagera mig, för det känns som om det lilla jag kan göra inte gör nån skillnad.

Jo, för någon gör det skillnad, och det är ju det som räknas, men jag blir frustrerad av att jag inte kan göra mer än det där lilla.

Så mycket folk som jag vill hjälpa, som jag vill krama, som jag vill förstå.

Jag hade tänkt skicka ett sms, men det jag hade tänkt säga fick inte plats, det var för mycket, så det får bli så här. Jag önskar att jag kunde ge dig allt det här jag velat få, men inte fått, för att jag inte bett om det, och inte vetat hur man ska be om det... Och inte ens vetat vad det är jag ville ha. Men jag vet inte hur jag ska ge dig det, för jag tror inte heller att du vet vad det är du vill ha, eller hur man ska be om det... Men om du skulle komma på det, ja... Då vet du iallafall en som mer än gärna vill ge dig det, utan att höja på ögonbrynen, utan att skratta, utan att ställa frågor... Om det är det du vill, så klart.

Jag, 17/4 -05, till Maräka

Det är så jag vill säga, till alla! Och självklart främst till mina vänner. Jag vill så gärna hjälpa och känner mig så ofta så maktlös.

Och jag undrar om det inte är därför jag stänger in mig själv i ett skal när jag själv väl mår dåligt, för jag vill inte utsätta mina vänner för den känslan av att de inte kan hjälpa mig. Idiotiskt, för det är ju då jag gör det. Jag vill inte att någon stänger in sig hos sig själv och mår dåligt, och skäms för att man mår dåligt, jag vill kunna hjälpa!

Jag skäms så ofta så mycket när jag mår dåligt eller är ledsen. Vet inte varför, men det är hemskt, och jag mår inte bättre av det heller direkt, jag känner mig bara ännu mer eländig, ovärdig. Jag vill inte vara en börda för mina vänner. "Åh, nej, nu är hon ledsen igen, vad är det för liten puttenuttig skitsak den här gången då?" För det är ju det det är, det utlöses alltid av småsaker. Vilket gör att allt kretsar kring den här småsaken, och jag försöker undvika att bli uppretad av just det, istället för att kanske gå djupare och ta reda på varför jag är så lättredad över huvud taget.

Men nog om det, jag går i rätt riktning, det känner jag, och det känns bra.

Men snälla, Vänner, glöm inte det jag skrev till Maräka, snälla gör inte det.

Vi ses på Andra Sidan Gryningen, Vänner...

Hemligheten med nakna kvinnor

Igår när jag loggade in på helgon så kastade jag, som alltid, en blick på de som för tillfället stod under "Inga helgon direkt". Där var det en tjej som hade fotat sig själv uppifrån, med en urringning och en väldigt, väldigt kort kjol. Hon fick ungefär 10 besökare i minuten! Och kanske hjälpte det lite att hennes helgonnamn är KondomJenny.

På sin press hade hon en länk till en hemsida hon drev på fritiden, som bland annat sålde kondomer, glidmedel och liknande. Och, om man tittade i gästboken, såg man att det var ganska många som varit inne och kikat på det.

Bra för henne, ganska smart att göra reklam till den på sin press!

Men så började jag fundera lite. Det var bra att det var så många som kom och kikade på henne, för då klickade många in på hennes hemsida. Men varför klickade så många på henne? Jo, för att hon var relativt lättklädd, och hade en namn som får en att tänka på sex. Och varför är det så speciellt med det, om det hade varit en kille som hetat KondomJens eller nått och som hade ett foto på sig själv halvnaken hade det inte varit lika uppseendeväckande.

Samma sak på alla reklampelare. Det är ganska mycket oftare man ser en halvklädd tjej än man ser en halvklädd kille. Men fler tittar mot en halvklädd tjej än mot en halvklädd kille. Varför?

Jo för att kvinnas kropp är mer spännande! I alla tider har det varit nått visst med en kvinnas kropp, mens, barnafödelse och liknande och ofta varit fullt av hemlighetsmakeri och ovisshet. Man trodde ju ett tag även att kvinnan inte såg likadan ut innuti med alla organ som män.

Under ganska lång tid har kvinnorna fått gå i kläder som täckt hela deras kroppar, medan män har varit fria att visa mer. En man som arbetar i bar överkropp är inget problem, medan det inte är lika acceptabelt som en kvinna gör så.

Och det är därför som det är så mycket kvinnor i modell- och porrbranchen, för att de går emot "tabun".

Ungefär.

Vi ses på andra sidan Gryningen, vänner!

Grubblerier

Det finns två sätt att fundera. Det ena är när man helt enkelt sitter rakt upp och ner och grubblar över saker och ting. Det andra är omedvetet, till exempel när man läser en bok. Det är då man växer.

Sen finns det en blandning av de två sätter också, och det är när man sitter och grubblar med någon annan. Då kan den andre ibland se saker man själv inte sett.

Men när jag funderar när man läser en bok tänker man inte på det. Man styr inte tankarna, utan boken styr tankarna. Och så står det något i boken som får hjärtat (och hjärnan om den kunnat) att ta ett extra slag och så har man växt lite. Kommit fram till något, en insikt. Det är svårare när man grubblar själv.

Men visst går det också. Nackdelen är bara den att man lätt grubblar sönder saker samtidigt. Plockar isär det för mycket, och sen går det inte att sätta ihop det igen och man har glömt så som det såg ut från början. Man går bara runt runt runt i samma hjulspår hela tiden.

Jag grubblar för mycket. Försöker sluta genom att läsa böcker, men det är svårt, man fortsätter ju att grubbla efter att man läst boken i alla fall!

En annan sak som fachinerat mig är hur jag kan vara så frustrerad med mig, störa mig på min lathet och allt det där, samtidigt som jag är så otroligt nöjd med mig själv. Jag älskar mig själv, sättet jag är på, sätter jag beter mig på, sättet jag finns på. Inte alltid, men sådär i efterhand.

Visst finns det mycket jag vill ändra på, men jag är fortfarande så otroligt nöjd med mig. Har kommit fram till vissa saker, och det känns bra. Jag har kommit fram till att lajv är min absoluta största hobby, det går inte att förneka, och det känns bra, trotts att alla lajvare dissar det så.
Jag har accepterat att jag inte umgås lika mycket med tjejerna längre, men att det inte gör något, vi är fortfarande lika bra kompisar, trotts att vi även har nya kompisar också.
Jag har accepterat vissa saker jag har börjat störa mig på hos Johan, för så är han, och kommer alltid att vara. Och det är han.

Och det känns så bra på nått vänster. Att veta var jag har mig, ungefär.

Och det är så det är!

Klart Slut!

Känslan

Oh, du grymma värld.

Det finns en känsla. Och jag försöker fånga den, men den rinner likt sand mellan fingrarna. Får aldrig något grepp om den. Det är den känslan som satt mig i ett så konstigt sinnestillstånd den senaste tiden. Som gör att jag kläcker ur mig halvpoetiska fraser lite titt som tätt.

Vad beror den på? Vet inte. Kanske är det en kombination av saknaden av Johan, bävan inför allt skolarbete jag inte gjort, den där gnagande känslan om det stökiga rummet som egentligen är så lätt att fixa, känslan som pickar på en och vill att man ska orka göra något åt sitt utseende, sminka sig snyggt varje dag, fixa med frisyren, skaffa en garderob man är nöjd med. Allt byggt på en grund av trötthet.

Kanske är känslan ett resultat av striden mellan den lata delens "Det löser sig" och den ordentliga delens "Men det är en sådan liten anstängning från din sida..." som hela tiden rasar.

Eller är det en längtan efter framtiden? Jag har ju funderat så länge. "Sen ska jag göra ditt" och "Sen ska jag göra datt". Det börjar bli dags för Sen nu. Nu är det strax Senare.

Lägenhet, jobb, pojkvän, barn, trädgård, hus. Allt gnager.

Funderar hur jag skulle vilja ha det. Jag har en vag idé om det. Men oron skuggar den med sina farhågor om att jag är för lat. För lat för att ha en snygg trädgård, för lat för ett rent och snyggt hus, för lat för att pyssla massvis.

Kanske är jag rastlös. Jag sitter trotts allt här vid datorn väldigt mycket, och gör nästan ingenting. Och mamma tjatar. Och jag har saker att plocka undan överallt. Det är så mycket jag vill göra, ordna, fixa. Och jag sitter bara här. Här. Här. Här.

Och jag har så mycket känslor för folk. Jag tycker så mycket om folk, jag har en sån enorm mägnd tillgivenhet som ligger innom mig och bara bubblar, och jag vill så gärna visa folk hur mycket jag tycker om dem. Men bara ungefär.

Fråga: Hej Värld, jag känner att jag för en gångs skull börjar förstå ungefär vad jag vill med mitt liv, men jag känner mig lika förvirrad som någonsin. Vad ska jag göra? Vad har hänt? Hur går det här ihop? Tacksam för svar! /Vilse

Svar: Hej Vilse! Ja, ibland är det så, men det går över. Du kommer nog på vad du vill snart. För mig brukar det hjälpa att ta en kopp té och grubbla lite. Pröva! /Värld

Fråga: Hej Värld, jag skrev till dig för ett tag sedan, men jag tyckte inte att jag fick något vettigt svar. Grubbla är ju just det jag gör för mycket. Och att det ska gå över har jag hört förut, och jag vill inte bli en sån som först när jag är 40 kommer på vad jag vill göra av mitt liv! /Vilse

Svar: Hej Vilse! Ja, det är klart att man inte vill kasta bort ett halvt liv, det förstår jag. Men då är enda lösningen att tidigt komma på vad du vill göra! Fundera vad det är du vill ha ut av livet och vad du vill göra. Kom fram till vad du gillar och försök gör något av det! Och glöm inte, Friskt vågat, hälften vunnet! /Värld

Nämen OJ nu vet jag precis hur jag ska göra för att få rätsida på mitt liv, tack så mycket! Att jag inte kom på tidigare att det bara var att fundera så löste sig allt. Jag har nog funderat för lite, det är nog därför jag inte kommit på det, ja, så är det nog.

Godnatt, vänner.

Nya verkligheter

Ibland kastas man handfallen in i en verklighet man inte är van vid. Ja, jag är medveten om att jag levt skyddat, att jag är naiv och bortskämd, och (även om jag grymt förnekade det när jag första gången hörde det, från Åsa) att jag är född med en liten silversked i munnen.

Men man läser ändå. I tidningen, om andra. Folk som har det svårt, familjer som är på ända och allt är bara katastrof. Och det är ändå bara här i Sverige.

Detta till trotts lallar jag ändå vidare i min värld byggd av pengar och trygghet. För att sedan ramla pladask in i den andra världen. Här. Inte på andra sidan Sverige, inte på andra sidan stan, utan här. Inte i någon tidning eller med någon jag snackar med på nätet, utan här.

Något som fått mig att vakna till en del är Johan, och att lära känna hans familj. Det har varit nervöst, förvånande, skrämmande (mest har jag skrämt mig själv, hur naiv jag faktist kan vara) och nyttigt.

Sen är det en annan kompis också. När jag först kom hem till henne var det till en liten, proppfull lägenhet. Jag antar att den fortfarande ser ut så. Men det är trevligt folk som bor där i alla fall, för det mesta. Även om jag har mina synpunkter ibland. Men det är inget jag ska blanda mig i.

Och sen kastar hon omkull mig igen. Tydligen var det razzia hemma hos dem i sommras. Jaha? De hittade amfetamin och lite annat. Åh... Hmm... Hennes far och styvmor drogtestades och det blev positivt. Ojdå...

Och så får man igen lära känna en ny verklighet. Och den är som alltid svår att hantera. Vad ska jag göra?

Vart finns Andra Sidan Gryning?

Godnatt

Jag är en sådan som tar hand om folk. Jag har ganska lätt för det. Sen vet jag inte om jag verkligen tar hand om dem bra. Men de verkar må bra för tillfället i alla fall, så det är ju alltid något.

Men det är någon mer jag skulle vilja ta hand om, kunna förstå och kunna ge råd till, mig själv. Eller ja, jag kan ge råd till mig själv, men jag har svårt att lyda dem. Svårt att följa dem. Vilket får mig att tvivla på mina råd åt andra.

Om jag ger mig själv ett råd, och jag inte följer det... Det får mig att förstå varför andra har svårt att följa mina råd, men också börjar jag undra om det är någon mening alls att ge råd? De iger bara en liten bit hopp och motivation för tillfället, som sedan rinner ut i sanden, och då blir man bara besviken på sig själv. Till slut känns det bara falskt. Man nickar och håller med och säger att ja, jag ska ändra på mig, jag ska tänka på det, mendan man vet att det inte kommer bli så. Det kommer inte att hända något. Man kommer att svika sig själv igen. Och då gör man det bara för att man vet att man kommer att göra det. En ond cirkel.

Men jag blir mer och mer beslutsam. Jag ska ändra på mig, på vissa bitar. Jag måste kunna kontrollera mig. Jag är en så otroligt okontrollerbar människa. Jag kan bara kontrollera mig själv när jag själv vill det. Så fort det där lilla monstret innom mig tröttnar på kontrollen är det omöjligt att fånga in mig på ett bra tag. Tills monstret blir hungrig igen är det bara kaos, då kommer det tillbaka, och låter sig fångas in, och allt blir lugnt.

Jag måste antingen bygga en starkare bur, eller låta det springa fritt. Lära mig att jag klara mig i alla fall.

Jag känner mig som en så rotlös människa ibland. Och jag undrar varför. Jag har mina rötter i mig. Jag bygger mitt liv utifrån mig. Vad, eller vem, skulle jag annars bygga det ifrån? Jag kan inte bygga mitt liv på några åsikter, för mina åsikter är alldeles för flytande. Inte heller på någon speciell person, för det finns ingen sån person som det går att bygga något på. Samt att jag kan inte leva av en människa. Möjligt för, men inte av.

Men jag antar att det är något som kommer att gå över, tillsammans med tonåren. Tillsammans med Den Struliga Perioden. Tillsammans med det fria, med det tokiga, med det naiva.

Jag kommer komma hem en dag, det vet jag. Var inte orolig, Linda, du kommer att komma hem. En dag så. Men sträva inte efter det, då kommer du aldrig komma dit. Då kommer du inte upptäcka det när du väl en dag är där. Tänk på det, Linda, tänk på det.

Godnatt

Läxor

Det där med läxor och jag har aldrig någonsin gått ihop. Konstaterade jag nyss. Faktist inte tidigare.

Få se nu. Minns inte om vi hade några läxor på lekis, men jag minns hur vi planerade att jag skulle sitta i pappas arbetsrum (det lilla rummet man kommer till från köket, där Jenny har bott och Victor bor i) och göra läxorna och jag kände mig jättestolt och jätteduktig.

Men det är ju så det brukar vara. Jag har världens motivation, alltid, fram tills jag ska börja göra det.

De första läxorna jag minns att jag klart ogillade var pianoläxorna. Jag ville mycket hellre bara sitta och leka på pianot, men så fort jag satte mig där skulle jag göra läxorna, inte bara sitta och leka. Lite fel egentligen, det fick ju följden att jag inte spelade alls.

På lågstadiet fick vi alltid hem ett fredagsbrev där Kerstin, min dåvarande lärare, berättade lite om veckan, om kommande veckan och eventuellt något viktigt lite längre fram. Och såklart, läxorna inför nästa vecka.

Hade jag varit smart hade jag satt mig ner på fredagen och gjort de där läxorna, men det slutade alltid med att jag gjorde dem jättesent kvällen innan, under skrik och bråk och gråt. Jag ville inte. Punkt.

Ja, det var ju inte så här illa alla gånger, men ändå.

Det här bevisar också en annan sak som jag just kommit underfund med. En anledning till varför jag har så svårt att göra läxor på fritiden är att, ja just det, det är fritiden. Att göra skolarbete på helgen, speciellt en fredag eller en lördag, finns bara inte i min värld. Ja, jag vet att andra gör så, men för mig är det i princip omöjligt. Samma sak med att sätta sig och göra läxor direkt när man kommer hem från skolan.

I skolan däremot är det lite annorlunda. Jag kan sitta kvar och jobba, men inte gå hem och jobba. Ungefär.

Och nu när jag konstaterat det här kanske jag kan ta och göra något åt det. (Man kan ju hoppas...)

För övrigt måste jag klippa min lugg snart, den börjar bli för lång.

Klart Slut!

Talk Like A Pirate Day

Idag är Talk Like A Pirate Day, och jag firar det med att vara inne på deras hemsida, och titta runt lite. Där hittade jag ett väldigt fint test, och här blev resultatet:



You are The Cap'n!

Some men are born great, some achieve greatness and some slit the throats of any man that stands between them and the mantle of power. You never met a man you couldn't eviscerate. Not that mindless violence is the only avenue open to you - but why take an avenue when you have complete freeway access? You are the definitive Man of Action. You are James Bond in a blousy shirt and drawstring-fly pants. Your swash was buckled long ago and you have never been so sure of anything in your life as in your ability to bend everyone to your will. You will call anyone out and cut off their head if they show any sign of taking you on or backing down. You cannot be saddled with tedious underlings, but if one of your lieutenants shows an overly developed sense of ambition he may find more suitable accommodations in Davy Jones' locker. That is, of course, IF you notice him. You tend to be self absorbed - a weakness that may keep you from seeing enemies where they are and imagining them where they are not.

What's Yer Inner Pirate?
brought to you by The Official Talk Like A Pirate Web Site. Arrrrr!

Det kallas tvivel.

Men jag är en tvivlare. Jag tvivlar alltid på mig, på andra, på det jag känner, på det jag tänker, på det jag gör, ser, hör och läser.
Jag tror inte på det jag tänker. Det är alldeles för trivialt. Det är inte mig att tänka så. Så tänker jag. Medan jag samtidigt vet att det är fel, att det visst stämmer.

Men jag känner också undermedvetet att ingen av rösterna som brukar bråka i mitt huvud har rätt. Det är ett mellanting. Något jag inte lyckats nå ännu. Och jag försöker nå det där mellantinget, försöker hitta felet.

Det är inte mitt fel. Men det finns inget jag kan skylla det på heller. Vad kan då vara det som orsakar problem i det hela? Och hur ska jag hitta det? Var ska jag börja leta?

Nej, det här går inte, jag får försöka fortsätta, blunda och ignorera så det inte känns. Det brukar fungera.


Vi ses på andra sidan Gryningen...

Var?

Var tog all min insperation vägen? Den fanns där, alldeles bredvid mig hela sommaren. Till hösten, då jävlar, då ska det bli VG och MVG för hela slanten!
Men jag borde ha vetat att jag lurade mig själv, som på alla lov. Annars hade jag gjort klart projektarbetet.
Börjar bli ont om tid där försenten.
Och jag måste städa rummet, nu har jag viktiga papper precis överallt, samt lajvprylar över hela golvet.

Men hemsidan då? För På Färde? Jo, den gjorde jag på tre röda. Bara bums sådär! Jag klara visst av att göra saker, så länge jag börjar med dem. Och det är just där jag har mitt problem, att börja med saker. "Men det är ju bara att sätta igång!" Jaa, det är ju det. Men det har fortfarande inte fungerat för mig. Det är som osynliga trådar som håller fast mig och hindrar mig från att släppa det jag håller på med. Och när jag väl avslutar det... Ja, då är det en osynlig vägg som får mig att vika av från det jag skulle göra och göra något annat. Det andra behöver inte vara lättare, enklare eller mindre krävande, det är bara inget viktigt. Inget måste.

Som nu. Suttit hela kvällen och kämpat med att avsluta här och börja med geografin. Nu har jag faktist kommit så långt att jag loggat ut från helgon, plockat fram geografi-boken och pappret och börjat skriva av frågorna på datorn. Men längre än så har jag inte kommit ännu. Jag var "tvungen" att beskriva min svårithet att ta tag i saker här först.

Linda, du är hopplös.

Men nu har jag i alla fall gett mig själv spelförbud i minst en vecka. Jag har nämligen blivit näst intill beroende av spelen på Yahoo! och det är ju inte så bra. En anledning som gör det så svårt att sluta.

Nu gäller det bara att hålla det också. Linda, beviska din stålvilja som du alltid skryter om. Nu!


Klart slut!

Världens fel

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men det är inte mitt fel, det är världens fel. Det är världens fel att den snurrar, att den inte redan gått under och att det är olika klimat på den.

Och det är knappast mitt fel att jag råkar födas på en viss plats på den här planeten av föräldrar som inte flyttar någon annanstans. Och att det på just den här platsen har en viss typ av skolsystem som ger mig arbten att göra.

Det är ju inte mitt fel att jag råkar födas med sådana gener att jag större delen av tiden saknar motivation att göra något av de här arbeten. Jo, visst har jag en del motivation, men det är inte mitt fel att den understimuleras så grovt att det inte gör någon skillnad.

Krigen, då, de är inte heller mitt fel. Och det är krigens fel att jag inte har min pojkvän i närheten. Krigens fel att varje land måste ha soldater. Och det är samhällets fel att jag överhuvudtaget har en pojkvän. Om samhället hade varit utformat annorlunda hade jag mått bra.

Om vi barn av dataåldern inte var så understimulerade skulle vi inte känna något behov av att leka att vi är några andra. Vi skulle inte lägga ner massvis med tid och pengar på utrustning för att vi ska låtsas vara några andra för en liten stund, och vi skulle inte känna pressen på oss att allt ska vara så rätt och riktigt som möjligt, inklusive vårt sätt att leka.

Om bara inte ljudet fanns. Då hade jag sluppit höra allt tjat, och folk hade sluppit bråkat om musik. Ingen skulle kalla mig töntig eller fånig för att jag har en viss skiva av en viss grupp hemma och ingen skulle tracka mig för att jag lyssnar på fel artist i fel gerne.

Hej, jag heter Linda och jag är sur och grinig. Men nu ska jag sova. Fast jag kommer inte få sova tillräckligt, eftersom planeten jag lever på är alldeles för stor för att man ska kunna klara sig med fötterna. Nej, avgasspyende dödsmaskiner av plåt ska vi ha, och man måste dessutom lära sig att köra dem för att klara sig lite bättre i den här världen.


Om världen bara inte kunde ta och sprängas snart....

Hemsideproduktion

Det är mitt individuella val den här terminen. Jag började bli mer och mer nervös under de här vecckorna att jag missuppfattat vad det går ut på och att det inte alls är vad jag trodde att det skulle vara, men efter första lektionen idag är jag helt lugn. Det här är precis vad jag vill ha!

Vi är 48 stycken i klassen, varav 4 är tjejer. Men vi kommer vara uppdelade och ha en lektion i veckan och jobba en lektion hemma. Vi kommer kunna lära oss grunderna i html, Dreamweaver (eller nått sånt, minns inte hur namnet stavades) och Photoshop. Vi kommer att jobba med en hemsida hela terminen och det är den vi kommer få betyg på. Ja, förutom provet i upphovsrätt och liknande.

Jag kommer göra en hemsida om Gråsvärden, de gamla är hemska. Jag ska göra den snyggare och uppdatera alla texter och liknande. Helt underbart!

Jag lär lägga ut den på freewebs, vet inget bättre ställe. Jag vill inte lägga den på skolans server, då kommer den bara finnas kvar till slutet av skolåret. Jag undrar om jag inte kan kolla med pappa om han vet något bra...

Nä, det var nog bara det jag ville ta upp nu. Tjoho!


Klart Slut!

Tidningsfilosofier

Aaah, middag: pizza och cola. I och för sig upptinad gammal pizza samt b-cola, men det gör inget, det funkar!

Alltså, det är det här med tjejtidnar. Eller damtidningar som jag är på väg över i. Kom att tänka på det när jag stod i kön på Pressbyrån någonstans på T-centralen medan jag och Johan väntade på att hans buss skulle komma i söndags. Tittade på en tidning, minns inte vilken, och kände det där suget efter att plocka upp, bläddra och läsa i den. Inte för att jag brukar ta deras råd, tips och liknande på allvar så mycket, utan mest för nöjes skull, ha något att läsa och något kul att berätta.

Men nu köpte jag den inte. Varför? Jo, det finns någon spärr i mig sedan länge tillbaka. Det är en omöjlighet. Visst kan jag sitta och bläddra i en tidning i Folktandvårdens väntrum, eller hemma hos en kompis eller sno en från min syster, men då mest med en ursäkt av att det inte finns något annat att läsa.

Hela mitt avsky-och-gå-mot-normen-jag innom mig har alltid ogillat den typen av tidningar, den enda som accepterats (förutom serietidningar) är Kamratposten. Men den har inte med smink och killar på samma sätt som tjejtidningar. Nä, i protest mot alla de populära tjejerna (skulle jag kunna tro) som inte ville vara kvar i barndommen och klättra i lekställningarna har jag nog ogillat tidningarna, det har varit något för äldre tjejer, inte oss, inte vi, inte nu.

Men det är ju vi nu, och det är ju nu. Så, varför inte? Jag tror inte att någon skulle tycka att jag vore en sämre människa av att jag köpte en sån där tidning och bläddrade lite i. Det är vad ett av de små monstrena innom mig tror.

Hah, tänk vad en sån tidning kan ge en filosofier. Men när jag stod där i kassan med min Festis i handen var det faktist första gången jag kom på att jag faktist skulle kunna köpa den där tidningen, möjligheten fanns. Det hade den inte gjort innan dess. Så vem vet, i framtiden kanske jag köper nån tjej- (eller dam-) tidning då och då! Ujuj, vem hade trott det...


Klart slut!

Gamla vänner

Nu är jag trött och slö och borde gå och sova ett tag eller skriva lite skolarbete, jag har faktiskt en del att göra. Samt att internet segar sig som fan och allt är jättesegt. Men nu sitter jag här och hade tänkt skriva något. Vad får jag väl komma på senare.

Har varit på lajv i helgen, Samlade Krafter, som var ett väldigt bra lajv. Jag tror de hette Tu Lajv, de som arrangerade det.

Hur som helst. Nu ska jag skriva något mer vettigt. Hade jag tänkt. Men jag vet inte var jag ska börja.

Fick mejl idag av Sabina. Hon har anlänt till USA för ett år framöver. Den flickan, jag saknar henne. Hon är en av dem som jag sällan direkt umgås med men som jag ändå kan berätta allt för med en gång. Linn också, ännu mer med henne för hon är verkligen den vän jag haft längst. Inte fullt lika mycket med Elin, vet inte riktigt varför. Nisse, min Nisse, kan jag prata med ibland också. Det som inte fungerar då är att han inte förstår hur jag tänker och resonerar ibland, hur jag kan tycka det är kul att lägga ner en massa ork och energi på lajv till exempel. Eller hur jag orkar färga håret titt som tätt, eller att jag ens vill ha en annan hårfärg än min naturliga. Men kanske förstår han i alla fall, innerst inne.

Men Anna då? Anna som var den första som jag verkligen prata om allt mellan himmel och jord med? Jag vet inte riktigt. När jag ryckte mig loss från dem och började umgås med Ellen och Malin började jag väl bygga upp en mindre förakt mot Anna och hennes åsikter. Mycket som jag gör skulle hon tycka är för extremt osv. Minns en gång när hon var inne på helgon (på den tiden hon och Patrik och Nisse hade det, det var då jag började skriva dagbok på riktigt där) och såg att hon hade fått mejl av en kille på då runt 25 år (det var väl två år sedan). Hon undrade upprört vem det var och kastade mejlet med en gång, trotts att jag sa att jag snackade med honom och att han var schysst. Och om mitt liv nu då? Två år mellan Johan och mig det är väl precis innanför gränsen. Ja, vi är ju i och för sig i övre delen av tonåren, men ändå. Minns hur hon (och Patrik och kanske Nisse med) reagerade när jag berättade att det var tre år mellan Ellen och Danne, de undrade vad han tänkte på egentligen och så vidare. Och inget var alkohol eller tobak heter heller, det fanns inte på kartan. Och alla komplex. Hur Anna inte kunde förstå hur man kunde tillåta sig att ha si och så hängig mage när man blivit medelåldrig och så vidare.
Hon blir inte rättvis när jag bara skriver ner allt så här, men mycket sånt var det, och jag hakade på. Jag fick inte sämre självförtroende av att umgås med dem, eller henne, snarare bättre, men ändå. Många av de åsikter jag skaffat hos henne skrotade jag senare. Och som sagt, jag skulle vilja testa den uppfattning jag har om henne nu. Jag skulle vilja träffa henne någon gång, på någon fika eller nått. Men jag vet inte om hon vill det, hon verkar alltid vara upptagen när jag försöker prata med henne på msn.

Men nog om det nu, nu ska jag nog försöka göra lite skolarbete.


Klart slut!

Som jag sa...

((Hej hå och en flaska med Rom av Loke har verkligen sjukt bra text. Loke är för övrigt väldrigt bra på texter över huvudtaget.))

Och saker verkar lösa sig dessutom! Jag åker ut till lajvet på torsdag har jag bestämt mig för. Men då ska jag försöka vara duktig och hämta ut böcker imorgon eller på torsdag. Det är dock lite jobbigt att jag inte har något skåp ännu. Får försöka snylta på Lovisa eller nått.

Det är för övrigt ganska bra, kommer nog ha fler lektioner med henne i år än tidigare! Heja oss!

Sen får Johan åka hem på onsdag, och jag får sova hos honom då dessutom. Jag ska dessutom på musikal innan, Mamma Mia. Äntligen! Har längtat sen jag såg den i London på förra höstlovet. Då var den såklart på engelska, nu ska den vara på svenska. Det kommer bli intressant!

Jag vill för övrigt till London igen i höst. Gärna med en kompis, eller två. Det dumma är att det kostar så otroligt mycket. Måste antingen ha en väldigt bra anledning till att bli sponsrad eller spara. Ujuj.

Måste också leta efter en lägenhet till Visby nästa år. Ska kolla runt lite. Vill gärna bo bara med Johan eller bara med någon annan. Få är bra. Men vi får se hur det blir. Råkar jag hitta en lägenhet där det får plats med massa folk så orkar jag ju inte betala allt själv!

För övrigt känner jag mig sjukt motiverad till skolan. Jag hoppas bara att det inte lägger sig. Jag har redan fått ett papper jag ska arbeta med, men det är för att den läraren vi hade i våras i geografi var jättedålig, så vi ligger ett halvt kapitel efter.

Bild verkar också bli otroligt kul. Kommer bara ha det 75 minuter i veckan, men då kommer vi ha det under hela året och hellre det ärn två lektioner i veckan i en termin.
Historia tror jag kommer bli kul också, och religion kommer nog bli lite tråkigt men intressant. Precis som samhälle. Men jag har ju Jacob i alla de ämnena, och han är ganska bra.

Han sa att vi ska göra ett slutarbete i historia (och jag tror vi skulle göra det i religion också) och jag planerar redan vad jag ska göra då. Tänkte kombinera historia och religion (han sa att vi gärna fick göra det) och skriva om människorna i Norden strax innan, under och strax efter vi blev vikingar. Jag är bara orolig att jag återigen valt ett näst in till omöjligt ämne. Det vill säga, omöjligt för mig för att jag hittar otroligt lite fakta samt att jag inte orkar anstänga mig så mycket. Men vi får se hur det löser sig, ska rådgöra med Jacob.

Nä, nu ska jag gå och skicka något snuskigt sms till Johan.

Klart slut!

Om man vill...

Så kan man verkligen göra vad man vill av allt. Vilket kan vara både mer och mindre bra!

Typ som nu på fredag. Har fått mitt schema nu och så, och enligt det ska jag ha EngB, SvB och MaD, varav MaD är en väldigt lång lektion eftersom vi har övergått till två 80 minuter långa lektioner i veckan. Men jag vill ju åka ut till lajvet redan på torsdagen, speciellt som det är så många som kommer åka ut dit nu, och jag orkar inte krånga och grejsa när jag kommer dit på fredagen. Så, ja, man kan väl dra en rövare om att jag inte har några lektioner då och så.

Sen fick jag veta idag då att vi först ska ha en samling i Aulan där Syon berättar om trean och projektarbete och sånt, plus att vi sen ska gå och hämta böcker. Just typiskt.

Men nu råkar det ju vara som så att jag gärna vill ut på torsdag, så hur löser vi problemet?

Vi börjar med att lägga fram det för Lovisa imorgon. Hon kommer förmodligen att erbjuda sig att lägga viktiga saker på minnet från mötet (samt att jag alltid kan fråga Tobbe), och böckerna kan jag hämta ut en annan tid.

Och eftersom vi kommer ha alla de här grejerna så kommer vi ju faktist inte hinna med några lektioner. Jag kan dessutom faktist lägga fram problemet för Jacob, min handledare, imorn när jag har lektion med honom. Kan fråga honom om de säger något viktigt på det mötet, och så.

Och till mor och far säger jag helt enkelt bara att vi bara ska hämta ut böcker på fredag, vilket jag kommer få reda på imorgon, och det kan jag lika gärna göra på torsdagen, eller nått.

Så, då har vi (förhoppningsvist) löst det problemet.

Ja, skolan började idag. Det har blivit en del förändringar sen förra året. Vi ska för det första få ID-kort. Vi ska nån gång bli fotade för dem. De ska användas som lånekort samt att man ska ladda dem med pengar och köpa lunch med dem. Och vi måste alltid ha dem med oss i skolan. Vi behöver iaf inte ha dem synligt hela tiden. Men jag hade tyckt att det vore häftigt. Aja.

Och man får tydligen inte heller sjukanmäla sig om man är under 18. Tur att de inte hade det så förra året i alla fall! Nu är jag ju 18.

Mitt schema då? Det verkar ok, men ganska ojämnt. Kommer lägga ut mina tider och så, och kanske en länk till själva schemat härifrån. Jag slutar i alla fall 11.30 på måndagar och 13.00 på torsdagar! Men 17.00 på tisdagar>.<

Hursomhelst. Väldigt glad att jag inte valde drama eller dans som estetiskt verksamhet, utan bild (hade funkat med musik också) för annars hade jag slutat mycket senare på måndagen eller torsdagen samt haft ett stort hål innan.

Det blev mupp med min x-kurs också. Jag har valt SvC men fick Ps (psykologi), och det vill jag inte läsa på grund av att den ena psykologiläraren är Annika, som jag hade som handledare och engelskalärare förra året (och som jag kommer fortsätta att ha i engelska), och jag skulle inte stå ut med henne mer än de två gånger jag redan är tvungen att ha henne. Den andra läraren har jag pratat en del med vid nått tillfälle, och jag gillar inte henne så mycket heller, även om jag tror att hon kan vara okej.
Jag hoppas bara att jag får SvC, annars ska jag försöka byta och ändra. Vi får se hur det ordnar sig.

Jag måste för övrigt bara tillägga att jag är grymt snygg idag.

Klart slut!

Bilder

Hade bara tänkt lägga upp två bilder på mig som jag är ganska nöjd med. Folk måste få njuta lite av mig.





Vi ses på andra sidan Gryningen.

Sockerhuvudvärk

Jag känner mig vemodig och nere. Har huvudvärk (käkat för mycket socker (choklad) på för lite tid. Då brukar jag få huvudvärk), saknar Johan och det ser ut som ett helvete på mitt rum. Hade väldigt gärna velat ha den där efterfesten i helgen, men det blir ju inte av. Synd att folk verkar så ointresserade av den. Aja.

Idag har jag tränat. Det gick inte så bra. Är ju sjuk fortfarande så jag mådde skitdåligt på konditionsgrejen på slutet. Dumt. Men nu har jag tränat lite i alla fall. Imorgon ska jag bara vaniljpraliner med Ellen. Det ska bli gott. Och tokonyttigt!

Jag vill ha något att läsa, men jag vet inte vad. Får ta och leta reda på någon bok. Men mest vill jag krama Johan.

På söndag får jag träffa honom. När han går högvakt. Det ska nog bli kul, även om jag bara får se honom ett litet tag, och massa annat folk är där. Då kanske jag kan passa på och köpa vit hårfärg också. Eller så köper jag det imorgon på nått sätt. Eller så skiter jag i det. Måste sy klart mina byxor oxkså. De blev ganska bra med de där kilarna jag la in. Nu måste jag bara fixa linningen. Hmm... Jag är så seg.

Jag blir bara mer och mer sugen att flytta hemifrån. Att ligga för mig själv på kvällarna, eller med Johan. Gå och göra en macka, dricka te och bara mysa. Eller plugga. Vad som helst. Bara det inte är någon i huset som tjatar på mig. Om att plugga, om mitt stökiga rum eller något annat.

Det verkar som om det blir en Thailandsresa för mig i alla fall. Och det kommer nog bli kul. Känner att jag måste ta chansen nu när det ändå inte är en vanlig charterresa. Vi ska bland annat titta på ett tydligen väldigt fint bostadsområde där nere, där päronen kanske kommer köpa hus i framtiden. Det vore ganska trevligt! Men jag vill missa så lite skola som möjligt. Och så lite Johan som möjligt.

Det blir som det blir. Nu kommer Johan att ringa snart. Och jag ska gå och dricka massa vatten och hitta nått att läsa.

Vi ses på andra sidan gryningen.

Och solen gick upp...

Över det vackra Svergie och allt vad där finns.

Ja, det är på tiden att jag skriver något här men jag vet inte om vad. Inte så att jag har ont om saker att skriva om, det är just det att det är så mycket och jag är inte helt säker på vad jag vill skriva ner och inte. Men jag kan börja på det enkla.

Jag har skaffat en dagbok. Jag har redan en, den har jag haft sen jag var sju och ett halvt, men den är liten, blanka sidor ( --> jag kan inte skriva rakt) och sidorna ramlar ur. Så jag valde att wannabie:a Ellen och köpa samma typ av skrivbok som hon har, med randigt papper, spiralrygg och hårda pärmar.
Varför har jag känt behov av en ny dabok, när jag ändå har en på helgon samt min blogg (plus otaliga dagböcker i alla communities jag är medlem i). Jo, dagboken på helgon skriver jag mest bara ner vad som händer i mitt liv, utan att bry mig om jag blir otroligt tråkig ibland. Här på bloggen försöker jag hålla mig lite mer seriös och intressant, och mer vika ut mina inre känslor.

Men överallt läser folk det. Och det är väl just det. Jag behövde en tillflyktsort i min tankevärld där jag kan skriva ner och reda ut saker utan att fundera på formuleringar och om någon möjligen skulle ta illa upp av det jag skrivit. Den dagboken kommer ingen få läsa på väldigt länge, inte förrän saker och ting svalnat och inget kan flamma upp. Så är det.

Så, vad har jag lärt mig under de senaste veckorna? Jo, för det första: det är otroligt mycket svårare att vara ärlig om man gjort ett stort fel än vad jag faktist trodde att det var.
Man vill ju så gärna vara ärlig och uppriktig, men man vill inte förlora det man haft och förstört och faktist vill ha kvar. Ja, jag tror ni kan gissa er till vad som hänt, såvida ni inte redan vet det. Jag strulade med en kille på Johans fest för några veckor sen. Ja, jo, det brukar vi göra, strula med folk, men då brukar båda vara närvarande, Johan låg just då och sov en våning ner. Jävligt smart, eller nått.
Jag kan inte förklara vad jag tänkte eller varför jag över huvudtaget gjorde det, för hade jag varit smart hade jag inte gjort det alls. Jag vill ha kvar Johan.

Och sen när man ska berätta. Vilket jag gjorde så fort jag kom ner till Johan. Och jag vill vara ärlig, så ärlig det bara går. Men hur förklarar man att man älskar någon så högt över allt annat när man just varit otrogen? Hur ska man få den personen att tro en?
Sen är det de där detaljerna. Behöver inte berätta dem nu, kan ta det om ett år eller två, när allt är över och bortglömt och man kan skratta åt det. Men det är ju så fel att tänka, och jag borde ha lärt mig av andras misstag.
Och hur ska man förklara för någon att man älskar denne mer än allt annat när man just avslöjat att man undanhöll något senast man pratade?

Och så går det en liten tid och saker och ting pekar uppåt. Bra, bra. Men sen gör jag det misstaget att jag sover i den här killens tält under medeltidsveckan, prick två veckor sedan senaste misstaget. Ja, mer skillad har ju folk lyckats vara. Och vänta, det bästa har inte kommit ännu! På morgonen sms:ar jag min stackars pojke och säger att "allt är lugnt, trotts alkoholen kvällen innan har jag inte gjort något dumt", och kommer inte på förrän jag får hans glada svar att det där faktist inte stämmer. Att sova i samma killes tält som jag strulade med för två veckor sedan kanske räknas som en dumhet? Eller?
Så, säg mig, hur förklarar man att man älskar någon så det gör ont i en när man återigen trampar i klaveret?

Jag älskar Johan och är så glad att allt pekar uppåt och har fortfarande inte kommit fram till varför jag gjort vissa saker. Jag föll för stunden, som en kompis uttryckte det. Men man får väl ta det från den possitiva sidan, lära sig något av det och se det som en svårighet vi klarar av.

Att tala sanning är inte alls lätt ibland, speciellt inte om man inte vill förlora det man förstört, man vill skydda sig så mycket som möjligt, och vrider det man säger så det låter så bra som möjligt. Det är svårt, speciellt när det man ändrar sig för att komma steget närmare sanningen. Svårt som fan. Jag hade gärna lärt mig det på något annat sätt, men nu är det gjort.

Jag älskar dig Johan, jag är så glad att fortfarande ha dig kvar. Förlåt för allt.

Vi ses på andra sidan Gryningen vänner...

Lycka

Ibland krävs det verkligen så små saker för att få en på bra humör. Som att det har regnat ute och det är fullt med vattenpölar på vägen bredvid trottoaren man går på, så kommer det en bil och skvätter upp massa vatten som hamnar framför en själv. Eller som att få somna bredvid sin älskling till ljudet av ösregn utanför. Eller som när man känner sig som ett med sina allra käraste vänner, till exempel när man tillsammans står och skriker ut sångerna tillsammans på en konsert.

Igår kom jag hem från Krisitanstad, och det var synd att vi inte hann göra så mycket där, även om det var väldigt kul. Lars Winnerbäcks konsert var väldigt underbar. Det ösregnade innan och under förbandet, Mikael Wiehe (som var riktigt bra, ska nog tvinga Ellen att skicka mig några låtar) och det duggade genom hela Lars Winnerbäck och Hovet. Men det märkte vi inte. Vi sjöng med och stod och hoppade och skrek under våra favoriter. Synd att det inte varade längre, men min hals klagade nog inte.
Efteråt lyckades vi kramar Lars Winnerbäck! Och några av medlemmarna från Hovet, samt att vi fick de flestas autografer. En av medlemmarna kom från Täby, det visste vi inte! Synd att vi inte skrev "Tääääääääbyyyyy!!!!!" när Lasse berättade det på konserten. Men vi sa att vi kom därifrån efteråt. Han undrade vad vi gjorde där nere, hehe. Han har till och med gått i Ellagårdsskolan! Det var kul.

Men i alla fall. Igår kom vi hem. Snabbt hem, packa upp, och sen skulle vi iväg igen till föreningsgården för att fixa det sista inför lajvet. Och där gick jag i duggregnet med mitt (ok, pappas) jättestora paraply och bara njöt. Jag vet inte hur det började, jag tror det började med att jag lyssnade på bra musik (Charta 77) och kände mig jättehäftig, och då började jag le, och då började jag le ännu mer och bara njöt av mig själv. Sådana stunder är underbara.

Vad mer gjorde vi där nere då? Jo, vi var på filmkväll hos Maräka. Det var väldigt trevligt att träffa henne, och Marie. Vi lagade mat, och tittade på Muppet Teasure Island och var ute och gick och sen sov vi. Jag och Maräka delade madrass. Den flickan sover ju inte! Men hon var mysig att ligga och kramas med.

Nu har jag fullt upp framöver. Johan och jag planerar att eventuellt åka till Skolkosterspelen en dag utöver allt vi redan planerat av lajv, lajvpyssel, fest och mys. Han funderar dessutom att åka till medeltidsveckan sista helgen, så jag ska kolla om inte jag kan åka hem en natt senare.

Nej, nu ska jag vidare och pyssla.

Vi ses på andra sidan Gryningen, vänner.
(Eller bara på andra sidan veckan)

Allmänt babbel

Så. Nu har pappa tittat på mitt förslag till svar till Hampus. Det har gått ett tag sen han skrev till mig, jag tror han svarade i måndags eller nått (kan inte nå helgon för tillfället) men han får nog vänta till helgen för att få svar. Då hade jag tänkt ta det via helgonmail.
Pappa tittade genom det och sa att han skulle fundera lite på det och så skulle han nog hinna skriva ett nytt förslag till på lördag eller nått. Vad bra! Pappa lär han få svårt att argumentera emot. Hehehee...

Imorgon ska jag träffa My. Det ska bli trevligt! Träffade henne i och för sig på Shadowfest, men det var bara en kortis, hon stack efter en timme eller nått eftersom hon inte är 18 än. Men imorgon ska vi träffas, och typ äta glass. På förmiddagen hade jag tänkt försöka rensa ur min garderob. Det behövs. Massvis med kläder där, och annat. Och pappas födelsedagspresent borde ligga där också. Någonstans. Hoppas jag.

På fredag ska jag in till stan, med mor min och Victor. Jag ska köpa födelsedagspresent till Victor, samma typ av t-shirt från Blue Fox som de två senaste åren, samt kläder till moi och mor till hennes 50-årsfest. Hoppas jag hittar något snyggt som jag gillar.
Sedan ska jag hämta upp Johan. Och så ska vi sova hos honom på kvällen. Det ska bli trevligt! Jag saknar den pojken...
Jag har kommit fram till att det kommer bli otroligt dyrt att ha honom i lumpen om vi ska hålla på och ha samma mobilkontakt resten av hans tid där som vi hittills har haft. Bajs.

Men jag kommer väl vänja mig. Få ner sms:en till ett eller två per dag. Kanske bara prata typ 10 minuter varje gång, istället för uppåt 20. Och kanske inte prata varje dag utan typ varannan. Men jag undrar hur jag skulle stå ut då!

Nä, nu ska jag sluta älta mig i självömkan. Gör något vettigt, Linda! Nu! Som vadå? Vad som helst! Som att sms:a honom och fråga varför han inte ringt ännu? Nej, fel! Något som inte kostar! Spelar ingen roll, han ringde nyss ändå! Hähähää...

Men så mycket prat blev det inte. Han var trött och ville sova. Hade gjort massa jobbigt idag samt pluggat, jag tror det var sjukvård. Men vi ska höras igen, imorgon, som alltid.

Var i Sumpan idag med Anders. Jag köpte lite svart linnetyg till Victor som ska ha det som orch och dölja sin ringbrynja. Och så köpte jag lite mellanmörkt brunt tyg med en liten dragning åt grönt. Det ska jag göra pösbyxor av sedan. Hehe, jag köpte lika mycket tyg till mig som Anders gjorde till sina pösbyxor! Haha! Men jag gillar ju att överdriva, samt att jag har råd att få lite spill.

Anders köpte tyg till sin stadsalvsroll. Det kostade ganska mycket. Riktigt mycket. Jag tror allt hans gick på ungefär 700:- om jag minns rätt. Plus själva lajvkostnaden på 400:-. Stackars honom, det blir ett dyrt lajv det här, speciellt som han inte har något jobb! Han ska i och för sig återanvända en del av det som skogsalv och som Gramse, men ändå.
Han hade velat köpa kantband till sin rock också. Han hade hittat jättesnyggt kantband, ungefär 3 cm brett, rött och guld. Han räknade ut att han behövde ungefär 6 meter av det. Sen kom han underfund med att det kostade 59 kr metern, alltså skulle det kosta 354:- för 6 meter.
Så han sprang iväg och hittade ett tunnade, för 29 kr metern. Sen kom han på att han behövde ungefär ytterligare 3 meter och då struntade han i det och bestämde sig för att ta det sen!

Sen upptäckte vi att vi var sena till bilen. Han hade betalat för att stå där till 2 minuter i tolv och vi var fortfarande kvar i affären 5 över. Han stod och svor och förklarade att han skulle krossa alla bilrutor och massa annat om han kom tillbaka och hade fått p-böter.
Men det hade han inte, som tur är!

Jag har införskaffat mer p-piller idag också. Var lite nervös för att de skulle ha sommarstängt, men tydligen är de så förnuftiga att de inte har det. Vilken lättnad! Jag måste ju ha nya piller till på måndag. Har varit lite seg. Men nu har jag dem i alla fall.
Jag fick också veta att jag har lågt blodtryck. Jahapp. Bättre det än högt.
Satt och läste en broschyr om preventivmedel där också som jag snodde med hem. Satt och funderade på om man skulle våga sig på något av de andra preventivmedlena som finns, p-stavar, p-sprutor och allt vad som finns. Något som gör att jag slipper komma ihåg de där satans pillrena hela tiden.
Jag måste bli bättre på att komma ihåg dem. Hittills har jag haft tur. Men vem vet hur länge den håller i sig?

Nej, nu ska jag sluta med att sitta här och spotta strunt. Nu ska jag nog gå och lägga mig. Ska bara läsa om slutet på Harry Potter och Fenixorden. Jag började läsa den på engelska men kom fram till att jag var för trött. Så Godnatt, vänner.


Vi ses på andra sidan Gryningen.

PS. Åh, jag måste bara berätta vad Grön skrev på sin roll: Egenskaper, Personlighet: Allmänt druidisk och alvisk.
Åh, nämen TACK Grön, vi hade ingen aning om att du skulle spela alvisk! Jagmenar, du ska ju trotts allt spela Alv. *dör*

Medeltid

Jag tittade just på slutet av Arns Rike på TV. Jan Guillou berättar om Arn och om Svergie på den tiden. Tydligen var det del tre av fem, synd, det var väldigt intressant. Och så det där suget.
Efter medeltid. Alla underbara, vackra kläder, musiken... Mest musiken, det räcker med en flöjt som spelar nästan samma melodi om och om igen, men det är underbart.
Och jag påminns varför jag lajvar (förutom den biten att det kan vara otroligt roligt, samt att så många jag känner gör det). Men jag blev också mer sugen på lugnare, innomhuslajv. Gästabudlajv. Inte sånna som på TSS, utan festlajv ut till fingerspetsarna. Inte så mycket intriger eller nått. Bara mat och dryck, musik och dans och bara jättetrevligt.
Det är mitt mål nog. Och försöka hitta den där musiken...


Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner.

Nattfilosofier

Så. Nu har jag förberett för några timmars dräggande och filosoferande. Jag har varit på toa. Jag har hämtat två flaskor (billig) cola, varav en är kall. Jag har hämtat något att äta (en bit honungsmelon). Jag spelar musik jag tänker till, som Rammstein och liknande. Jag har tömt och fyllt diskmaskin så ingen kan komma och störa mig med det. Jag ska snart fixa Grötslevens medlemslista och sen är det bara att sätta igång med kvällens dräggtänkande. Saker jag hade tänkt ta upp är:

• Lakris - Att äta, eller inte äta?
• Pappa - Filosofier
• Stress - Den ständiga
• Honungsmeloner - De är ju lika slafsiga som vattenmeloner...

Och det får nog ta och räcka.

Så, Lakris var det. Lakris är en sån sak som väldigt många älskar, som väldigt många avskyr och som väldigt få tycker så där lagom om. Annat exempel är risgrynsgröt. Och säkert nått mer, men det har jag glömt nu.
Men likväl. Jag har aldrig gillar lakris, jag är grymt misstänksam mot allt svart godis och allt som påminner om svart godis. Jag hör till dem som tycker att lakris förgiftar resten av godiset i en godispåse. Och jag kan även säga att jag inte är en sån som aldrig smakat det och ogillar lakris av princip, för jag har testat många gånger med att äta det. Dessutom tål jag inte all lakris...
Men jag undrar om det inte börjar bli dags igen snart. Att testa lakris igen, se om det verkligen är sådär vidrigt som jag föreställer mig. Man vill ju inte gå miste om något.
Jag planerar alltså att låta Maräka köpa lakris nere i Skåneland nästa vecka och smaka av det. Får vi se hur det blir med den saken. Var lugna, jag kommer låta er veta, även ni som inte läser här. Gillar jag det kommer jag skrika hur gott det är så att även skogshuggarna i norr hör det. Ogillar jag det lär ni höra någon hulka om några dagar, oavsett var på planeten ni befinner er.

Nästa punkt: Pappa. Ojoj, det här kommer ta lång tid. Det finns så mycket att säga om honom. Han har sina sidor som jag bara avskyr. Jag blir så tokig på dem. Att han kan vara så stolt. Att han kan vara så enkeltänkande. Att han bara kan!
Men samtidigt vet jag att jag är likadan. Jag har de där sidorna jag med. Men jag motarbetar dem. Jag tvingar mig själv att svälja min stolthet, vilket jag kan göra (ibland) nu, och som var helt omöjligt för några år sedan.
Men samtidigt är dessa sidor egenskaper som jag är stolt över. Det låter fel, men det är svårt att förklara.
Min käre lille far kan vara ett helvete att argumentera emot. Jag vet. Och då avskyr jag det. Jag tänker att jag ska i alla fall gå att resonera med som mor. Men samtidigt är det en del av honom som gjort honom så framgångsrik. Och då är det väl en bra egenskap? Nu när det hjälpt honom så mycket? Och där ser jag upp till honom.
Men det är väl det jag vill ändra på. Ett sätt i yrkeslivet, ett annat på fritiden. Men kommer det att gå? Det blir svårt. Men jag har ett mål att kämpa mot.
Pappa vet så mycket. Han har stenkoll på hur man håller i pengar utan att snåla. Hur man köper saker utan att bli av med pengar. Hur man får pengar att växa. Ungefär.
Ja, han/vi kanske köper ganska mycket onödigt och dyrt. Men, han köper fortfarande ekonomiskt. Och han vet var han vill ha. Får han det inte ger han sig inte förrän han har det. Och DET vill jag också kunna. Inte ge mig för att jag inte orkar. Inte ge mig för att jag inte vill vara till besvär.
Han har så bra koll på saker och ting. Vet vad som är bra, vad som är kvalitet och vad som är skit. Han kan gärna lägga ut lite extra bara för att få något som han vet är bra.
Jag kan fråga honom om råd om det mesta i skolan. Vissa saker har han ingen koll på alls, men när det kommer till saker som har med yrkeslivet att göra är han suverän. Han vet vad man tittar på, vad man lägger vikt vid, vad som är onödigt och vad som ger fel intryck.
En sak stör jag mig dock på, och det är det där med ekologisk mat. Det har han inget för. "Dyrt och sämre." är hans åsikt om det. Och det är väl sant på sina håll. Men ändå.
Pappa är bra på den biten också att vi tänker på liknande sätt. Lägger vikt vid liknande saker. Där har jag problem med mamma, och därför jag har så svårt att få hjälp av henne när jag ska sy eller göra läxorna eller vad som helst.

Jag har börjar analysera far min på senaste tiden. Försöker plocka fram alla mina minnen om honom och jämföra det med min åsikt om honom nu. Och mycket gör jag just för att jag inser mer och mer hur satans lika vi egentligen är.

Men jag vet bestämt en sak som jag absolut hoppas att jag har (eller åtminstone kommer) träna bort, och det är det där med att prata. Att säga vad man menar. Inte sällan han upprört säger "ja!" medan han egentligen menar "nej". Men säger han ja, så tar jag det som ett ja.
Och att jag alltid får höra via mamma att han är arg, irriterad eller upprörd över något som vi ungar har gjort. Medan jag själv aldrig får höra något från honom. Ja, det skulle vara när helvetet brakar löst någon gång.
Jag vill kunna säga det jag vill säga och inte gå någonstans och muttra och hoppas att de förstår.
Samt att jag vill kunna prata om allt med mina barn i framtiden. De ska inte behöva smyga om de gjort något de inte får, om de klumpat sig för att de gjort tvärtemot vad jag sagt eller något sånt. Jag vill inte köra med bestraffningsmetoden när jag vill lära mina barn något.

Förmodligen kommer jag inte lyckas med allt det här. Men med kanske en del. Och det räcker.


Vad var det sen då? Ah, stress. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är nästan alltid stressad. Bara ibland, när jag glömmer bort den, kan jag vara lugn. Och inte ens alltid då. För jag tänkte så mycket framåt. Nu gör jag det, sen ska jag göra det, och efter det ska jag göra det. Och jag hoppas bara att jag hinner med allt det.
För tillfället är jag stressad över lajvet. Och Kristianstad. Och Medeltidsveckan. För att inte tala och veckan innan lajvet, hemma hos Johan. Jag är stressad över körskolan, inte minst.
Men jag känner att den börjar släppa lite. Vi kommer få ordning på de där satans intrigerna i alla fall. Jag kommer kunna ligga och slappa en del i alla fall. Jag kommer ha det väldigt kul i Kristianstad, och det kommer vara härligt skönt och slappt. Även om vi kommer göra en massa saker. Jag planerar att köpa massa god mat och äta. Ha massa trevligt.
Samma sak på Gottland. Köpa massa fint. Jag har massa pengar kvar, vilket jag är förvånad över. Får se hur det blir med den saken sen.

Och sist men inte minst. Honungsmelon. Tog en bit nu för att nattdrägga mig med. Den är väldigt vattning och rinnig. Varför heter inte den också vattenmelon? Okej, kanske vattenmelonen är mer vattnig, men den är trotts allt röd. Inget vatten, förutom det med karamellfärg i och möjligen Röda havet (jag vet inte, jag har aldrig varit där), är rött.
Honungmeloner är ju i och för sig gula, men de är mer ljus-vit-gula, vilket påminner ganska mycket om färglöst, som just är vattnets egentliga färg(?). Så, jag tycker att ljus-vitt-gult påminner mer om vatten än rött.
Men om vi nu skulle döpa om honungsmeloner till vattenmeloner, vad skulle då de före detta vattenmelonerna heta? Rödmeloner? Nej... Bröstmeloner (med tanke på hur folk kan associera ibland)? Nej, inte det heller. Kulsprutemeloner? Ja, det skulle nog fungera. Men det skulle nog ändå förbjudas efter något år eftersom en sådant namn kan vara skadligt för barn. Och vi vill ju att våra barn ska leva i en rosa fluff-värld, skyddad från allt vad våld och annat läskigt heter.
Men ska vi ta det tvärtom istället. Varför heter honungsmeloner just honungsmeloner? De smakar inte så mycket honung. De är i och för sig söta... Det har nog med färgen att göra. Men honung är väl mörkare? Nej, vet ni vad, nu tar jag nog och lägger ner det här.



Det är underligt hur kreativ man kan vara såhär mitt i natten. Det är alltid på natten jag mår som värst, och på natten jag skriver mina bästa texter. Det borde vara natt oftare.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner.

Johan

Nu har jag lämnat Johan. Kom på när jag kom hem att jag nog hade kunnat följa med honom i alla fall. Jag glömde att klockan inte var så mycket. Jag hade kunnat umås med honom en halvtimme eller nått hemma hos Linde. Men men, för sent nu. Inget att göra åt.
Helgen har varit väldigt trevlig. Även om jag känner mig mer stressad nu än jag gjort på länge. Jag avskyr det. Det är meningen att jag ska må bra. Inte må dåligt.
Vi var ju på bio ikväll. Den började klockan 18.00 och skulle vara ungefär 2 timmar lång, det visste jag. Hans buss skulle inte gå förrän runt 22.00, det visste jag. Alltså, lång tid mellan att filmen tar slut och han skulle vara i stan, och han hade allt med sig. Ändå kom jag på mig själv att undra när filmen skulle ta slut. Har det inte gått två timmar än? Har det inte gått mer än två timmar nu? Det känns som det. Kanske man ska ta upp mobilen, sätta på den och kolla? Ta det lugnt nu, Linda. Det har inte gått mer än två timmar. Ändå var jag stressad.

Men men. Nu är han borta. Nu kommer han in i tid. Det ska han göra. Själv ska jag nog gå och gömma mig någonstans. Jag dyker upp om en vecka. Då kommer Johan tillbaka.

Svedski

Har inte skrivit något här på ett tag, och jag orkade inte skriva något seriöst så jag la ut min uppdaterade variation av Svedski, Dark Piratski. Läs och njut, och gå någon annanstans om ni vill skratta högt.


Svedski

Aurora Elenhín. En flicka som föddes under den period som Mörkrets Herre hade sitt herravälde. Hon förlorade sina föräldrar liksom många andra. Hon var ensam hemma, och hennes föräldrar dog under dagen, på väg hem från sitt jobb. Hon vet inte så mycket mer än så, mer än att de blev dödade av dödsätare. De var inga speciella, inga särskilt viktiga personer.

Aurora hamnade först hos sin mormor, men hon var redan då väldigt gammal och sjuk och såg genast till att Aurora skulle hamna fosterhem när hon dog, vilket flickan också gjorde. Hon har flyttat runt ganska mycket, på vissa ställen har hon inte bott längre än en månad.

Just nu bor hon hos mr och mrs Filther. De är snälla, men de har bara hand om henne för att hon går i skolan, vilket gör att hon inte är hemma hela tiden. Hon bor hos dem under sommarlovet, annars är hon mest på skolan.

Hon bryr sig inte så mycket om att hennes föräldrar är döda, hon sörjer dem inte, hon kommer ju knappt ihåg dem. Vissa föds blonda, andra brunhåriga. Vissa har föräldrar, andra inte. Hon är ganska likgiltig inför det mesta. Det som händer, det händer. Så är det.

Sommaren innan hon började på Hogwarts tog hennes fosterföräldrar med henne på en Europa-runt-resa. De planerade att köpa hennes trollstav när de kom hem igen hos Ollivanders men en dag gick de förbi en affär som sålde trollstavar så de bestämde sig för att gå in och titta. Aurora testade några stavar och då plötsligt dök DEN upp. Den var perfekt, som gjort för henne. Så de köpte den. Trollstaven är 16,8 tum och av jakaranda. Den har en kärna av viliehår.

Sitt smeknamn, Svedski, minns hon inte riktigt var, av vem eller varför hon fick. Det bara dök upp. Och kom väl till hands när hon började umgås med de andra piratskis.

Svedski är ganska kort. Hon har låtit fläta sitt långa hår i många, många små flätor som räcker henne ner till midjan. Det är en färgsensation att se hennes hår, det lyser i neonrosa, lila och klargrönt. Vid tinningarna hänger även några flätor i rött och guld, elevhuset till ära.I övrigt har hon den vanliga Hogwartsuniformen, även om hon använder den så lite hon kan. Hon gillar sina egna kläder långt bättre. Hennes långa, vida, fladdrande kjolar och långa sjalar i tunna och i virkade tyger. Piratdukar och klirrande smycken i guld och silver och gnistrande stenar. Och så hennes höga, svarta läderstövlar.

På Hogwarts har hon gått om ett år eller två. Det har ju för det första varit en del strul med fosterfamiljer och liknande, samt att hon helt enkelt inte riktigt orkar engagera sig i skolan så mycket. Hon är ganska lat och lite slö. Men hon är ganska snabb i tankarna, och har inte så svårt att hänga med, även om hon nog borde vara bättre på att göra läxorna. Ibland försöker hon komma undan genom att göra dem muntligt på plats, men det är sällan det går hem.
Hon är även ganska tankspridd, lite förvirrad och glömsk.
Trollformler hon gillar är såna som kan göra att hon slipper röra på sig(i stil med Accio), att hon slipper komma ihåg saker och liknande. Hon kan en del ganska kraftiga trollformler eftersom hon brukar sitta och läsa före när klassen går genom något hon redan lärt sig.

Ibland kan hon få enegiryck, mest när hon är med de andra tre. Då flummar de runt och kan hitta på det ena sattyget efter det andra. Blir hon arg, så blir hon verkligen arg. Skulle hon få för sig det skulle hon lätt kunna spöa upp någon som hon inte tycker om. Hon hjälper även sina vänner om de skulle bli sura på någon.

Svedski är ganska kort. Hon har låtit fläta sitt långa hår i många, många små flätor som räcker henne ner till midjan. Det är en färgsensation att se hennes hår, det lyser i neonrosa, lila och klargrönt. Vid tinningarna hänger även några flätor i rött och guld, elevhuset till ära.I övrigt har hon den vanliga Hogwartsuniformen, även om hon använder den så lite hon kan. Hon gillar sina egna kläder långt bättre. Hennes långa, vida, fladdrande kjolar och långa sjalar i tunna och i virkade tyger. Piratdukar och klirrande smycken i guld och silver och gnistrande stenar. Och så hennes höga, svarta läderstövlar.

I skolan umgås hon mest med Barbelius, Musikski och Tiriq. Barbelius och Musikski är båda från Gryffindor, precis som hon själv, medan Tiriq hör till Slytherin. Hon hjälper dem när hon kan och när de vill. De är hennes lilla familj. Hennes lilla värld. Där det inte finns några gränser för dem.

Vi ses på andra sidan Dimmsjön.

Urk

Här sitter jag och saknar Johan så jag får ont i magen och är trött och har så dödstråkigt att jag inte ens klarar av att skriva något filosofiskt eller djupt eller ens vackert.
Jag känner hur något av allt det där ligger under ytan och bubblar men jag orkar helt enkelt inte ta reda på vad det är. Jag vill ha godis men har inget hemma. Jag vill inte äta av chokladfotbollen, jag vill ha gelégodis. Jag vill krama på Johan. Jag vill sova mot honom. Jag vill se någon bra film. Jag vill lajva. Jag vill ha snygga lajvkläder bara så där. Jag vill ha en biljett till den där festen på lördag så jag slipper köpa en. Jag vill gå på Kalles skogsfest men hinner inte. Jag vill att Johan ska komma hem till den här helgen. Jag vill ha kul.

Vem vet, jag lär väl gå och läsa klart Harry Potter and the Chamber of Secrets eller nått snart. Måste ändå ta och läsa ut den snart. Sen har jag min favoritbok kvar, trean. Sen är jag nog redo för sjätte boken.

Men jag vill ha mat. Jag är mätt men måste äta på något. Jag sitter och försöker komma på något. Bacon? Nej, det åt jag till middag. Dessutom; orka steka! Digestivekex med marmeladresterna från picnic:n? Nä, känns för... tjockt? Köttbullar? Nej, vi har inga goda hemma. Soja? Joo, ganska gott, men jag vill ha nått jag kan tugga. Sallad? Skulle fungera.
Jag skulle vilja äta något färdiglagat. Typ köttfärssås eller massvis med mackor eller nått. Men jag orkar inte...

Nä, nu ska jag nog gå och se om jag inte hittar lite salsasås och gör jag inte det ska jag nog leta efter lite pinnglass. Eller strössel.

Vi ses på andra sidan Gryningen, vänner.

Oh My Fucking God!

OMGOMGOMG!!!
Jag började nyss snacka med Micke, en kille från Skåne jag lärde känna under Boomerang (ok, jag strulade med honom också!!) och så har vi snackat lite till och från på msn, vi har båda funderat på att åka och hälsa på någon gång, men inte så seriöst. Och så började jag som sagt snacka med honom igen, och berättade att jag skulle till Kristianstad. Han tyckte att vi absolut skulle träffas, vilket jag också tyckte. Sen undrar han varför vi skulle dit och jag berättar lite snabbt och Chriss och co samt om Winnerbäck-konserten. Vad säger han då? Vad säger han då?! Jo, han säger att han har backstage-pass och att han bor granne med LARS WINNERBÄCKS Mangenger!!!!!!! Samt att hans flickvän bor i Kristianstad så han ska vara där typ hela veckan!!!
OMGOMGOMG liksom!!!!!

Vi ses minsann i Kristianstad i sommar!

Midsommarhelg

Det här har varit ett gäng helt underbara dagar.

De inledes med redovisning på torsdag efter forskarskolan.

Mindre roligt kanske, men nu är de här två veckorna över, nu börjar äntligen mitt sommarlov.

Vi går och käkar efteråt, alla vi sex plus Helen. Hon hade då redan fått den jättevackra, dock lite vissna, buketten som mor plockat ihop åt henne på morgonen. Den hade stått där hela dagen! Och så ordboken, som hon blev jätteglad över.

Vi slutade på McDonalds(lärde henne att det kallas för Donken i Svergie) eftersom stället vi hade tänkt gå till hade midsommarstängt. Sen ringde Johan och jag försvann till T-centralen för att leta reda på honom.

Så fin han är i sina kläder militärkläder!

Det blev en massa stul när vi skulle hem och så men till slut kom vi hem till honom, fick vänta en massa på att Gunilla och Annika kom, sen gick vi hem till oss. Victor är ju på konfirmationsläger, och mor, far och Jenny hade redan åkt. Det var supermys hemma hos oss då, även om Johan sov genom halva Notting Hill.

Dagen efter skulle vi till Johans mosters sommarstuga tillsammans med hennes familj, hela Johans familj samt syster nr tre:s familj. Gunilla och Annika och co var sega så medan vi väntade på dem gjorde vi världens picnic åt oss två(vi skulle fixa ett par mackor, men vi plockade med kokta ägg, sill, avokado med röra, ost, ostkex, de små marmeladburkarna och lite till)

Träffade på Henke där också. Och vi lyckades få Johan att dansa runt stången (genom att jag och Annika bar honom dit samt höll honom hårt i armarna).

Sen gick vi till stugan i närheten där vi skulle tillbringa kvällen. Några badade, jag och Johan gjorde det inte. Vi hade fullt upp med att hålla ölen på plats. Vi hade lagt burkarna i en plastpåse med lite sten i båtten, men det var sån där vit, soppåseplastpåse, så den gick sönder efter ett tag. Men de stannade på plats i alla fall! Till slut.

När folk började dra sig uppåt stod jag och pratade lite med Lotta, en av Johans kusiner. Hon har en dotter på drygt 6 månader tillsammans med en trevligt snubbe som heter Niklas och som har ett par intressant framtänder.

Saga heter flickan, och hon är faktist ganska söt. Många små barn är inte det.

Hon farshinnerades av mitt halsband jag hade på mig, och mitt lila hår (hon gillade tydligen hår, så mitt var väl något extra!). Hon skrattade inte dirket men hon lät och hon verkade glad, så jag tog det som skratt. Lotta sa att hon inte brukar skratta högt. Då kände jag mig stolt. Dessutom praktist taget klättrade hon över till mig från sin mor. Gunilla sa dagen efter att hon inte brukar låta andra hålla Saga så mycket.

Middagen var trevlig, de kättrade upp på berget, där det var en slags grund grop i det där de hade grill och bord och sånt. Vi sjöng en massa, drack öl och lite snapps. Jag lyckades lära mig alla namn och hur de hängde ihop, vilka som är glutenintoleranta (det är en hel hög där!), fast jag kan ha missat någon vuxen på den biten.

Johan och jag gick ner till bilen vid ett tillfälle för att hämta lite saker. Då går ett par förbi oss och Johan ropar "Glad midsommar!" (och jag kan ha ropat något liknande efter honom...) och de svarar "Glad midsommar! Och glad midsommar, Linda! Hälsa dina föräldrar!"

OMG! Fast jag kom ganska snabbt underfund med att det måste ha varit Henkes föräldrar. Johan skrattade i alla fall skitmycket.

Sen satt jag och pratade en massa med Niklas, Sagas far. Jag beklagade mig över att det tog 3 månader innan jag fick sova över hos Johan. Han sa att han hade geväret skutklart tills Saga blev äldre.

Han var jätterolig och trevlig!

Sen åkte vi hem. Kom hem typ klockan ett. Då var toaletten upptagen av Hasse så jag och Johan la oss att vänta på hans säng. Halv fyra väcktes jag av Johan som sa att vi hade somnat och att toaletten var ledig. Sen sov jag till halv ett på morgonen, och började inte må riktigt bra förrän typ fyra.

Vi fikade hos Johans far på kvällen, sen såg vi Mr. and Mrs Smith på bio, den var riktigt bra! Fast jag hade önskat att det var fler av de scenerna i början och att de övriga actionscenerna lite kortare.

Sen gick vi hem till oss (fortfarande ensamma hemma!) och gjorde omelett. Fast den blev inte färdig förrän typ halv tolv. Innan dess satt Johan vid datorn och jag sprang runt och letade fram ljus och sånt. Väldigt mysig middag. Sen badade vi lite i poolen. Eller ja, jag doppade mig inte längre än upp till låren. Jag tvekade för mycket från början, och huttrade en massa! Det var varmare i duschen sen...

Sen var vi och hälsade på Victor på hans konfirmationsläger idag. Det var trevligt, Peck var en av hans konfirmandledare, och jag träffade lite annat folk där också. Resten av dagen var vi hos Johan typ. Även om det inte blev så länge det heller. Sen skulle han till stan, till sin buss.

Och vad tror ni? Tror ni inte det blir stul med tågen IGEN! Fast den här gången var det inte mitt fel, utan SL. För det första var tågen försenade, sen gick de bara till Roslags Näsby, där ersättningsbussar tog över. Som bara strulade. Två kom dit, men tog inte några passagerare. Så jag ringde mor som kom störtande dit. Vi hittade två andra militärer som skulle med samma buss till samma ställe också. De fick följa med.

Och de hann precis till bussen, men typ 5 minuter till godo. Puh! Tack kära mor!

Men nu ska jag snart sova. Ska försöka göra lite vettigt imorgon, lite fixa lite Gråsvärdssaker.

Godnatt, vackra vänner. Vi ses på andra sidan Gryningen.

Känsla

Den där känslan.
Hur ska jag någonsin kunna beskriva den.
Den där, där jag vemodig av saknar sitter ensam i en stor bientré i Universitet.
Där jag hör folk komma och gå, öppna och stänga dörrar.
Med det orangea vägarbetsljuset genom glasdörren jag inte ser och dess blinkande avspegling på väggen mittemot.
Och regnet som strilar ner på glaset bakom min rygg och framför mig.
Hur det droppar från bladen och hur det fyller gångvägens sprickor mellan stenarna.
Hur det droppar där alldeles övanför taket i snabba, lugna droppar.
Om du bara kunde uppleva den känslan med mig. Den är så vacker, sälsam, vemodig, rogivande, nyttig och underbar.
Men om du kom?
Då skulle du förstöra den känslan.
Ta bort ensamheten och vemodet.
Jag skulle glömma bort regnet.
Och vi skulle skratta och förundras öppet år det blinkande, olycksbådande orangea ljuset.
Jag vill dela den känslan med dig.
Men om du kom…
Då skulle du förstöra den.


Den är skriven till Ellen och Johan. Vackra människor.

Rhodospirillum rubrum

Just nu tonar jag håret. Kom på lite sent att jag hade tänkt göra det ikväll. Hehe... Men nu är det i full gång i alla fall! Det värsta är väl att jag kommer behöva sitta här till typ midnatt innan jag hade tänkt ge mig.
Färgen var tjock också, bara droppade på ryggen, så jag har välrdens fläck på ryggen nu eftersom färgen promt skulle glida innaför tröjan, samt att det tydligen kom lite på trosorna också (mina underbara trasiga jeans är hos Johan, tror jag. Eller så är de någon annanstans).

Jag måste ju gå genom min papper tills imorrn också. Aja, gör det snart.
Gah, redovisning imorrn! Inte för att jag är nervös eller nått, men man måste ju panika lite i alla fall. Jag ska prata om bakrunden så jag ska prata först av oss. Vi hade tänkt att jag skulle försöka väcka publiken lite genom att fråga dem en massa, men jag vet inte om jag klarar av det. Hoppas det går i alla fall.
Rhodospirillum rubrum tror jag det är vår bakterie heter. Nått åt det håller i alla fall. Jag ska gå genom grunderna med den, att den är prokaryot(saknar cellkärna) och arbetar anaorobt(syrefattigt) och så det viktigaste med den: Den fixerar kvävgas.
Kväve är nämligen livsviktigt för alla levande organismer. Självaste DNA:t är uppbyggt av bl a kväve. Och då verkar det ju praktiskt att 79% av luften består av kväve. Dock kan vi inte använda kvävgasen eftersom kvävemolekylerna i kvävgas är trippelbunda och sitter alltså extremt hårt ihop. Vi måste få kväve i form av ammonuim eller något för att kunna ta nytta av det.
Därför är den här bakterien så viktig. Den finns nästan överallt. Och det speciella med den är just enzymet den har, nitrogenase, som omvandlar kvävgasen till ammonium.

Detta ska jag berätta, samt lite snabbt om de olika typer av den här bakterien vi har gjort experiment på. WT (Wild type=norml), samt två mutationer där de saknar två olika protein. Och så målet med vårat projekt(studera vissa proteiners possitioner, ammoniumtransport ut och in ur cellen samt en speciell funktion den har som kalls för switch off) och med Helens projekt. Och det är ganska otydligt, men man hoppas att kunna använda den här lilla purpur-röda baktterien som gödsel bl a.

Och det var väl det för idag då.

Vi ses på andra sidan gryningen, vänner.

Lugn

Johan har kommit hem och åkt. Till lumpen. Pratade lite med honom idag på telefon, han fick egentligen inte ringa, men han var på toaletten. Han sa att de skulle få ringa senare ikväll. Senare ikväll sms:ar han och säger att de inte får ringa, de har blivit straffade för att de sprang i onödan. I onödan? Jahupp. Tjock som fan. Jag såg fram emot det, speciellt som jag var stressad när jag pratade med honom första gången för att jag lagade mat och hade Ellen och Jojje i köket och att jag knappt hörde vad han sa. Bajs. Bara det fick mig att starkt överväga att skit i lumpen totalt.
Aja, får se.
Snart är forskarskolan slut. Aaaah! *panik* Jag har typ inte skrivit något varken idag eller igår, förutom brev till Johan. Vi ska ha redovisning på torsdag, då ska jag prata om bakrunden. Men det ska nog gå ganska bra. Jag undrar bara hur jag ska få ihop en rapport på 15-20 sidor på det här. Aja, tur att man har bilder.

Johan kommer hem på torsdag. Det är trevlig, en natt tidigare än jag räknade med! Så kommer han finnas hela fredagen, lördagen och söndagen. Underbara, underbara pojke.
På fredag ska vi fira midsommar med hans släkt. Ojoj, hoppas det kommer gå bra>.< Det där med folk som man måste vara trevlig mot och känna igen och tycka om fast man aldrig träffat dem, det är lite knepigt. Men jag har ju träffat en del av dem förut, så farligt ska det väl inte vara.

Jag vill träffa Kalle och Virre mer. Bra folk att prata med och krama på.
Och My vill jag träffa.

Jag har börjat få ont i axlarna igen. Jag fick det förra veckan. Förut fick jag ont i ryggen när jag sov med Johan, nu får jag det när jag sover ensam. Jag sov med honom en natt och fram tills nyss har mina axlar och min rygg mått jättebra! Och han har inte ens masserat mig, bara knådat axlarna lite, lite när jag sa att jag hade ont, sen orkade han inte mer.

Snart Chriss, snart piratski, snart Kristianstad, snart Maräka. Och sen kommer allt annat.

Vi ses på andra sidan gryningen, vänner.

Okontroll

Jag minns inte när jag senast mådde så här dåligt. Det ligger nära till hands att säga att jag aldrig mått så här dåligt förut, men det vet jag inte stämmer. Det är bara en obehaglig påminnelse.
Det är obehagligt att inte ha någon kontroll över mig, jag kan inte styra vad jag skriver eller vad jag tänker. Eller vad jag säger.

Ja, jag klickade dig de där två gångerna, det var en ren reflex, jag klarade det inte, förlåt mig.

Men det värsta av allt är nog att du inte förstår att jag mår så dåligt. Du suckar bara uppgivet, vilket får mig att känna mig fånig och barnslig.

Fan vad jag vill att du ska komma hem. Jag förstår inte hur jag kan må så här. Jag förstår inte varför. Jag förstår det inte.

Jag vill så gärna prata med dig, berätta allt.

Men det kommer jag knappt ha tid till...

Min huvudvärk har kommit tillbaka, men nu sitter den i ögonen och tinningarna.

Vi ses, någon gång...

Syster

Varför? Varför, kära syster? Varför gör du så här?
Allt är bara så fel. Vi gör fel, jag gör fel, du gör fel. Jag tror jag förstår dig, nästan, men du förstår inte oss. Och… och… jag vet inte vad jag ska säga fan! Det liksom… fastnar.

Jag älskar ju dig, varför förstår du det inte? Snälla, varför förstår du det inte…

Och allt är bara åt helvetet...

Något

Det ligger något och lurpassar. Ligger där inne i bröstet. Det är inte en klump, och inte heller som en stor kudde som trycker och försöker kväva mig. Men det är väl något där imellan.

Tårarna ligger beredda de med. Det svider eller bränner inte bakom ögonen, och den där svidande, värkande smärta jag brukar få i halsen av att inte gråta finns inte heller här. Men jag kännder det. De vet. De har samlats. De är beredda.

Min kropp vet det. Redan nu är den psykist utmattad. Kan ju nog lika gärna bero på att jag under de senaste dagarna har använt mer tankeverksamhet än vad jag brukar använda under två veckor i skolan. Men det kan nog också lika gärna bero på att den vet. Den vet och vill förkorta lidandet. Den är utmattad bara av vetskapen om hur utmattande det är.

Jag låser in mig. Vaggar sakta in mig själv i ett skal. Och jag gör allt för att bryta det.
Så länge det finns någon här, är jag säker. Då har jag annat att tänka på, annat att rikta tankarna mot. Men så fort jag får några lediga sekunder tar... ja, vadå? Vad är det som tar över? Min kropp? Mitt sinne? Min själ? Vad är det som styr mig? Som styr mina tankar? Som styr mina tankar över på det jag minst av allt vill tänka på nu? På dig?

Så så är det.

Just nu är Ellen på niornas bal på sin skola. Hon har en jättesnygg klänning på sig, en svart, med öppen rygg. Nästan i alla fall:D
Men det var trevligt att komma dit och prata med henne, Scharabben, Jojje, Muskot, Wombat och alla. Till och med Valle kände igen och hälsade på mig! Haha!

Mitt inre är i uppror och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har aldrig känt så här förut, men samtidigt är det här inte något nytt. Jag tror att jag visst varit i det här tillståndet förut, men aldrig gett mig själv tillåtelse att känna det. Men jag tror att eftersom jag mer och mer får upp ögonen för världen, för folk runt omkring mig, och märker att även folk som går genom sina tonårsfraser överlever, även dessa har vänner, och de är inte alls så patetiska.
Det känns skönt att inte skuta undan sina känslor, tror jag behöver känna dem lite.

Förut levde mitt tillstånd i en bergochdalbana. Jag mådde skit i början av sommaren mellan åttan och nian. Eller nä, det gjorde jag inte, men jag gjorde det sen, när jag gjorde slut med Henke. Sen blev det bättre, jag blev mer och mer kompis med Anna, Nisse och Patrik. Det var underbart. Men det tog slut i slutet av nian. Jag var avundsjuk. På Sabina. Tror mycket berodde på det.
Grejen var den att för mig kom Anna först, hon var nummer ett. Sen Nisse och Patrik. Hos Anna, kom väl Patrik egentligen först, men de var inte ihop då. Men Sabina kom först, och sen jag. Jag ville liksom också vara först och viktigast någonstans. Dessutom umgicks jag ju så mycket mer med Anna. Men Sabina och hon kände varandra sen tidigare, sen ettan.
Jag hade en till svacka i början av sommaren. Men den gick över. Precis som den andra. Jag började gymnasiet. Jag lärde känna Ellen och Malin mer. Och Sabina och Linn. Och Karro. Och så Johan. Livet gick uppåt.

Sen vet jag inte när det hände första gången. När rastlösheten åter dök upp, den som alltid kom tillsammans med svackan. Den som fick mig att tröttna på Isan och Åsa. Den som fick mig att tröttna på Mins flamms på mattelektionerna. Den som fick mig att tröttna på Anna och Patrik och Nisse. Det som fick mig att känna bara fel, fel, fel. Fel personer, de förstod mig inte, de delade inte mina drömmar, mina visioner, mina intressen.

Men det dök upp igen. Jag tror det var för ett år sen. Kanske till och med i höstas. Svackan kom igen. Men det var annorlunda den här gången, som ni kanske märkt. Jag lämnade ingen eller inga. Eller jo, det gjorde jag visst, Sabina och Linn. Men inte på samma sätt. Det var inte frivilligt.
Hursomhelst. Skillnaden nu var ju att jag egentligen inte hade något att vara olycklig över. Jag hade inga jag hade tröttnat på. Mina vänner var underbar och de förstod mig, delade mina drömmar och intressen. Och jag hade Johan att prata med om sånt som jag inte kunde säga till någon annan (inte för att de inte kunde lyssna, men ni vet hur det är).
Detta gjorde inte att svackan fylldes igen, utan den blev utdragen. Massa sorg som helt enkelt inte hade möjlighet att ta sig ur i någon form. Därför har jag gått i över ett halvår och halv om halv önskat att något hemskt ska hända. Någon väldigt, väldigt nära som ska dö eller skadas svårt. Bara för att få skrika, gråta och kasta mig av och an. Bara för att få ut allt. Men samtidigt inte.

Och därför njuter jag lite av förvirringen. Av att få lite utlopp för allt. Av att verkligen känna dessa känslor så de kan försvinna och förhoppningsvis inte dyka upp igen. De gör mig så grinig och lättstött.
Men det verkar på väg bort. Och jag undrar nu om det dessutom inte har något att göra med att jag börjar träna. Där försvinner en massa energi.

Det är också det som gör mig så säker på att vi kommer fortsätta vara vänner så länge. Att ni överlevde en sån där svacka.
Men det är klart. Jag vet inte att det var en svacka, just för att den inte betedde sig som förut. Men det kändes just så. Det var liksom dags att bli olycklig nu. Men jag hade inget att vara olycklig över. Ungefär.

Så så är det.

Vi ses på andra sidan Gryningen, Vänner.

Primitiva filosofier

Idag är en bra dag. Förutom att jag fryser om mina ben, men det är för att jag har så kort kjol på mig. Men jag får väl ta och stå ut med det, för jag orkar inte gå och byta.
Hade sista lektionen idag. Biologi. Tittade på film, om östrogen och testosteron. Det var intressant! Det var en del av en serie som tydligen gick för ett par år sen på SVT, och de verkar säga i varje del(har sett ett annat avsnitt) att vårt samhälle har utvecklats för snabbt för oss, det är så mycket som våra kroppar inte är gjorda för, vi är helt enkelt för primitiva.
Och det får en att börja fundera om man sätter in sig själv i det. Jag borde inte sitta här och skriva det här, min kropp är inte gjord för det. Musiken jag lyssnar på är fel, skärmen jag tittar på är fel, sättet jag rör fingrarna är fel, maten jag äter är fel och så vidare.
Vi kommer i purberteten tidagre än vad vi egentligen klarar av, på grund av att vi har så bra mat och liknande. Kvinnor hamnar i klimateriet, som tydligen kan vara väldigt besvärligt, medan det inte är tänkt att de ska leva så länge.
Och PMS pratade de om också. PMS blir tydligen värre allt efter åren går och ju fler menstruationer man har i rad. Också en sån sak, det är inte tänkt att vi ska käka
preventivmedel, om vi inte gjorde det skulle vi inte ha lika mycket problem med PMS.
Men vad ska man göra åt det då? Inget, vad jag vet...

Men nu ska jag nog gå och äta, ska träna med Ellen sen, och sen vill jag hem till Johan. Och köpa mat att grilla imorrn.

Känslor. Dessa jävla känslor.

Sitter här och känner… Ja, vad? Massor av känslor. Rädsla. Spänning. Upphetsning. Glädje. Bävan. Och så mycket mer som jag inte kan förklara. Vill inte. Men längtar. Vill stanna tiden. Men snabba på den.
Alla dessa frågor. Det börjar dyka upp. Dansa retfullt framför mina ögon. Ibland når jag dem. Ibland inte. Men svaren då? De står på andra sidan rummet. Och skrattar. Jag kan inte ser dem, men de är tillräckligt irriterande för att jag ska kunna bortse från dem. Och frågorna hjälper inte till. Det surrar omkring mitt huvud och vill inte försvinna.
Varför måste jag tänka? Varför måste jag stå ut med det här? Varför måste dessa frågor plåga mig? Varför kan jag bara inte strunta i dem?
Så många jag vill hjälpa, men inte kan. Så många ställen jag vill till, men inte har tid. Så mycket jag måste hinna. Så mycket jag vill att det ska hända. Så mycket jag vill att det inte ska hända.
Längtar som fan till Kristianstad. Längtar som fan till Ellens landställe. Men inte till på måndag. Vad som helst, men låt det inte bli måndag. Snälla. Inte måndag. Det är början på ett jävla år. Nästan. Men tio månader är mycket.
Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men har jag något val? Kan jag göra något?

Jag vill ha frihet. Jag vill bort. Till ett stor herrgård, eller ett litet gulligt hus. Men långt borta. Mellan bergen. Där det är sommar. Där jag kan dansa på ängarna. Och inte ha något viktigt att göra. Inte som den här sommaren.
Jag vill kunna gå ute mitt i natten utan att känna mig besvärad över att jag inte kommer sova tillräckligt, för att jag har något viktigt att göra på morgonen.

Jag tror jag blir inspererad av det jag läser och av det jag hör. Av vänner. Av andra. Av folk som mår skit. Men som tar sig fram ändå. Jag vill med. Men nej, inte.

Jag känner mig full av känslor och tankar som jag inte kan nå. De bara fladdrar runt innut mig som retfulla fjärliar och jag får inget grepp om dem. Jag tror i och för sig inte att jag försöker. Jag låter dem fladdra. Jag tar itu med dem imorrn. Senare. Efter skolavslutningen. När allt är lugnt och skönt. Då. Då är det dags.

Och alla minnen som fladdrar förbi min förvirrade hjärna. Plockar fjärilar med Helena på båten på kristiflygarhelgen för två år sedan. Ligger och läser i ett soligt(regnigt) vardagsrum på Ellens ladställe. Massbröllop i vår trädgård. TSS-bussen på väg hem. TSS-bussen på väg dit. England. Och allt är bara fantastiskt. Och allt är bara vackert. Och allt är bara frihet.


Dansa min docka...

Vi ses på andra sidan gryningen.

Skola

Soarén igår var väldigt bra! Hur var det nu jag beskrev den? Killar som kladdar på varandra, Göran Persson som skämmer ut sig, massa sexskämt uppblandat med massvis av sexanspelningar. Helt underbart^_^ Lite väl långa musiknummer, men i övrigt väldigt bra!

Satt och pluggade ett tag också, duktig som jag är. Eller nått. Höll på dö till slut så jag kom till provet(första lektionen på morgonen) utan att ha läst genom alla sidor ens. det gick inte så bra.

Hade klänning på mig idag också. Den svarta med fin kjol och adelsdamskorsettknäppning i ryggen. Emma hade också på sig sin klänning. Hon funderade på att skippa det, men jag fick henne att lova^_^ Men hon vågade knappt visa sig i den, hon hade sin kappa knäppt hela tiden. Vi gick bakom skärmarna som skärmar av toaletterna när hon skulle visa mig den. Den var ju jättesöt!

Skippade kemin, har fortfarande inte gjort labbrapporterna... Så hon bad hela klassen att påminna mig om dem! Aja...

Så tills imorrn har jag:

• Kemi - labbrapport
• Kemi - en till labbraport
• Sam - reklamanalys
• Sam - skriva om Helmut Kohl
• Sv - en sångtext om känslor
• Ge - prov på litosvären(dvs jordenskorpan, typ)

Så. Det var väl det. Bara att sätta igång då.

Vi ses på andra sidan gryningen.

Åva-lunken

Ringde Malin nyss. Panikade, visste inte när soarén var. Nu vet jag, klockan sju. och 20 spänn. Funderar på att ringa Johan och fråga om han vill komma med och titta, eftersom jag trodde det kostade mellan 40 och 60 spänn. Men jag vet inte. Han kanske inte vill i alla fall.

Resursdag idag. Skulle gå Åva-lunken. Det enda jag visste var att den skulle börja i Ensta klockan nio. Och eftersom det var det enda min idrottslärare sa antar jag att det skulle vara i Ensta, för ananrs borde han ju ha sagt nått, eller hur? Men tydligen skulle den sluta i Skavlöten. Jahupp. Varken Johan eller jag har ju med oss pengar eller busskort eller remsa eller nått. Johan sa att han kanske skulle hoppa av efter halva(det var 10 km) men sen bestämde han sig att gå med mig hela vägen i alla fall. Till min lycka^_^
Vi gick ganska snabbt, och det var trevligt och så, fast efter halva vägen fick jag håll. Jag fattar det inte, jag får liksom inte håll i början, utan i slutet. Samma sak när jag var ute och gick med Johan och Micke, efter typ en mil fick jag håll. Som jag sen hade de återstående tre milen. Eller ja, det kommer i vågor, precis som idag. Men det var inte skönt. Kände av det när jag gick hem från Johan sen också, och det var närmare sex timmar senare!
Vi mötte Alle på vägen, han skulle tydligen springa 10 km... Hmm... Aja, vi fortsatte att gå. Plötsligt träffade vi på Alle igen, i ett vägskäl(han kom från en annan väg och vi skulle fortsätta åt samma håll). Han sa att han hade fuskat:P Han hade sprungit första kilometern, sen var han helst slut och tyckte att han var dum i huvudet som skulle springa ytterligare nio kilometer. Så då började han gå och gick halvmilen istället. Och gjorde oss sällskap sista biten. Dock skulle det vara lite misstänksamt om han sprang milen på 40 minuter(eftersom kustjägarna, den mest fysiskt krävande man kan göra i lumpen, har en gräns på 53 minuter, vad jag vet), så han satt utom synhåll och latade sig. Och "sprang" in på 53 minuter:P Haha!

Sen fick vi skjuts av Henkes mor, det var snällt. Slapp vi gå hem.

Jag ska ha klänning på mig imorrn, tillsammans med Emma! En tjej i en paralellklass jag pratat en del med på helgon och lite i skolan. Jag ska ha på mig den där svarta klänningen med stor kjol, "häxklänningen".

Det får räcka för idag, nu ska jag försöka göra något vettigt. Adjö.

Vi ses på andra sidan gryningen.